Ärkebiskop Antje Jackelén tar en paus från det sociala mediet Twitter. Hat, påhopp och okvädningsord kväver allt samtal. Det är förstås bedrövligt, sorgligt och föga förvånande. 

Svenska kyrkan är en viktig aktör i svenskt samhällsliv. I första hand som själasörjare och i andra som samhällskraft. Där kyrkan tystnar, växer andra krafter, ofta allt annat än konstruktiva och dialoginriktade. 

I år är det kyrkoval. Statskyrkan finns inte längre, men hur det starkaste trossamfundet vi har agerar och hur det väljer att möta samhällsfrågor påverkar både staten och samhället.

Jackelén är den första kvinnan i ärkebiskopssätet. Hon har en utåtriktad roll och valt att ta diskussioner med skarp politisk laddning. Det där är en balansgång och kräver omsorg om ordet för att göra rätt. Medlemmarna är allt annat än en enhetlig skara politiskt.

Svenska kyrkans roll är inte att stå partipolitiskt till vänster. Den har däremot att ta ställning för människovärde och medmänsklighet. Förmågan till empati med den utsatta, den värnlösa är etisk-moralisk, men inte något automatiskt partipolitisk. 

På den här ledarsidan har vi uttryckt missnöje med kyrkoföreträdares budskap i olika ämnen, från Israel/Palestina-frågorna till synen på skatteavdrag. Samtal gör nytta, dialog kan förändra.

De grova okvädningsord, unkna kvinnoförakt, flyktinghat och personangrepp som Twitter tyvärr flödar av, är inte att söka Svenska kyrkan eller ärkebiskopen för ett samtal. Det dränker rimliga argument och saboterar det allmänna rummet. 

Behovet att värna det goda samtalet ökar. Att visa folkvett och em förmåga att ibland också lyssna hellre än att ständigt skrika i sociala medier, har aldrig varit viktigare. Det diskvalificerar varken skarpa argument eller tydliga motsättningar i sak, men det ställer krav.