Under lång tid har borgerliga partier haft en gemensam uppfattning, grundad i liberala värden, om att arbetskraftsinvandring gör och ger nytta, för människor och för samhällen. Därför är det en märklig stund i svensk politik när Moderatledaren Ulf Kristersson säger vilja se en mer ”stram” syn på arbetskraftsinvandring, med partiets nuvarande språkbruk är detta samma sak som ”betydligt färre”. 

Att människor som jobbar och sliter ska ses som hot och faror, är svårsmält. Det stora problemet med nuvarande regler är snarast att arbetstagare, med utomeuropeiskt medborgarskap, har kastats ut ur landet för minsta småsak, något som arbetsgivaren har missat eller fyllt i fel. 

I ett utspel i Dagens industri (12/11) vevar Moderatledaren friskt i det här åtstramandets namn. Det här är signaler och positionering, att absolut inte vara mer positivt inställd till något invandrat än vad sverigedemokrater och LO-företrädare är. Kristersson är inte ensam om detta, Kristdemokraterna drar i snarlik riktning. 

Det fanns en gång en borgerlig linje som satte arbetets värde och nyttan med god kompetensförsörjning främst. Nu dominerar snarast blöta långfingrar i luften och positionspolitisk oro. 

Kristersson exemplifierar av någon anledning med bärplockare. Är detta en upprepning av M-kravet från 2017, att arbetslösa och nyanlända ska tvingas plocka bär eller plantera skog? Söker arbetsgivarna någon som är bra på att plocka bär eller sätta plantor – eller vill de verkligen ha vem som helst? Tänker Moderaterna riva upp direktivet på EU-nivå om säsongsarbete? 

Ordningen på Sveriges arbetsmarknad hotas näppeligen av säsongsarbetande bärplockare. Regelverk och kontroller ska vara såväl gedigna som rimliga. Det krävs en tillståndshantering som inte kastar ut arbetande människor från jobb och land på grund av mindre detaljer. Fusk ska stävjas och kryphål för kriminalitet ska tätas. Det krävs kontrollsystem som stoppar fusk med löner, skatter och anställningsvillkor. Det är inte stramt, det är sunt.

Det är förstås fritt fram att argumentera för ett mer uttalat nej till invandrad arbetskraft, men det förvånar att ett parti som Moderaterna ens närmar sig dylika slutsatser. Från Skånedistriktet dundrar dess ordförande att det är ”besvärande att vi importerar väldigt lågkvalificerad arbetskraft” (AB 26/10). Som om detta vore köp i storpack - inte människor av kött och blod.

Däremot, att M vill ha tydligare krav på försörjningsansvar för anhöriga för den som kommer hit och jobbar, det går att säkert att hantera. Det är bra att M inte vill återinföra ett fackligt veto i form av arbetsmarknadsprövning. Budskapet om att höja gränsen för vad man som minst måste tjäna för att kunna få arbetstillstånd är mer vanskligt. Handlar det om ett par tusen i månaden jämfört med dagens 13 000 må det så vara, då påverkar det främst deltidsjobb. Att sätta gränsen vid en medelinkomst eller högre, det är en helt annan sak – och ett helt annat system.