Från Minsk är det betydligt närmare till Warszawa och till Riga än till Moskva. Likväl är staten Belarus styrd på ett sovjetiskt sätt. När det är val är det av diktaturen styrda övningar med på förhand givet utfall.
För de belaruser som söker och vill ha fria och rättvisa val vänds blickarna västerut, mot hjärtat av Europa, mot Berlin och bortom. Utvecklingen hos grannen Ryssland går mot mörker, där möjligheterna till maktskiften på demokratisk grund är mikroskopiska.
Det finns en djävulsk ironi i att Belarus diktator låter sig framställas som en garant för "stabilitet", underförstått att den ryska Putinregimen inte lär acceptera att Belarus demokrater får makten. Ändå har protesterna inför det så kallade valet visat en opposition som drivs av stort mod och hopp om en annan friare framtid.
Inget belarusiskt val sedan 1995 har godkänts av OSSE:s valobservatörer, den här gången åkte dessa inte ens dit. Att sätta upp potemkinkulisser som ska ge sken av demokratisk process lurar ingen. Tyvärr är omvärldens reaktion svag, mer av moralpredikan än sanktioner.
Inom Europeiska unionen är uppmärksamheten för Belarus begränsad. Demokratiutvecklingen i ett antal medlemsländer är svårhanterlig nog, som i Ungern och Polen.
Det är en demokratisk makthavares hedersuppdrag att värna friheten i att kunna bli bortröstad, men det kräver kraft och självdistans. Frestelsen att ändra lite här och lite där för att säkra framtida maktinnehav är svår, även i demokratier.
EU dras med svåra interna bekymmer. Under Donald Trumps presidentskap har USA haft föga intresse av demokratins spridande i omvärlden. Då är det svårt för förtryckta demokratikämpar att få starkt stöd från omvärlden. Trots att de förtjänar det och mer därtill.