Regeringen vill ge sig själv friare tyglar att agera under coronakrisen. Det är lätt att förstå varför. Det mesta går snabbare för en minoritetsregering om man inte behöver samla stöd bakom sina förslag. Men därmed inte sagt att det ens i kristid alltid är lämpligt att regeringen ges stor makt bortom de demokratiska ramarna. Det är upp till oppositionen.
Vi har folkvalda av en anledning. Om riksdagen är redo att öka regeringens beslutsutrymme på riksdagens bekostnad – under en temporär period – är det rimligt. Men det är riksdagens val och, än mer tydligt i ett läge med minoritetsstyre, främst oppositionens val.
Det parti som länge var mest positivt inställt till regeringens begäran om att gå förbi riksdagen är Sverigedemokraterna, även det muttrades lite på slutet för syns skull. Ett auktoritärt parti som gärna bejakar mer auktoritärt styre är logiskt.
Mer märkligt är att Centerpartiet, med en uttalat liberal syn på maktutövning, har suttit tyst och stilla. För även om C samarbetar med minoritetsregeringen bör inte en sådan här maktfråga svepa förbi utan en kommentar när debatten pågår. Även om nu C skulle vara rörande överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i sak. En osynlig maktpåverkan är inte alltid det bästa i mötet med väljarna, som då och då vill ha bekräftelse på att de ideologiska instinkterna är aktiva.
I stället har kritiken kommit från övriga partier, tydligast från Moderaterna. Även Liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har haft invändningar. Samförstånd är värt att vårda. Därför är det bra att det nu verkar som om de inblandade är överens om hur den nya tillfälliga krislagen ska fungera – och inte minst riksdagens kontrollfunktion.
Demokratisk makt är en skör blomma, om man själv trampar ned blomstren går det inte att gnälla när någon annans stövlar senare gör samma sak. En regering vill förstås bestämma mycket – och i Sverige har den vida befogenheter redan i grunden. Lagrådet höjde på ögonbrynet i det här fallet och varnade för alltför långtgående befogenheter på skakig grund. Ska maktytan växa bör argumenten vara bättre än de vi har såg och hörde i den utåtriktade diskussionen. Att trumma igenom snabbstängningar av köpcentrum, nattklubbar och restaurangkvarter exempelvis, via en välinformerad riksdag borde gå rimligt smidigt även utan ny krislag.
Idyllisera inte det hårdföra maktutövandet. Att mer makt skulle vara en uppoffring för de som utövar den är nonsens. Detsamma gäller när justitieminister Morgan Johansson (S) fäller krokodiltårar på Twitter över att riksdagsledamöterna annars behöver ta beslut på kort varsel och med kort beredning, oavsett när på dygnet.
Den som är folkvald vet att bära sitt uppdrag – och har en tilltagen personlig ersättning för detta. Regeringen i sin tur sitter på de folkvaldas nåder. Ska regeringens makt öka är det på oppositionens premisser, inte regeringens. Med given och tydlig upphävanderätt och skarpa gränser. Något som också efter alla turer ser ut att ha landat på ett vettigt sätt.
Samtidigt är det värt att notera hur ett förslag på en mäktigare, självsvåldig regering tas emot. Före krisläget fanns oppositionspartier som gärna ropade efter mer auktoritärt agerande i tid och otid – ja, det är moderater och kristdemokrater som främst åsyftas. Dessa blev nu anmärkningsvärt bekymrade över att placeras i den ände där man förväntas tiga och acceptera.