År 2007 sattes Sverige på världskartan. Det var inte efter en sportslig bragd eller en storpolitisk händelse. Utan det var efter att konstnären Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed publicerats i Nerikes Allehanda. För det som följde var en lång internationell harang av fördömanden, hot och dödligt våld. Stora demonstrationer bröt ut, Islamiska staten satte ett pris på Vilks huvud och huset han bodde i utsattes för mordbrand. Det hela kulminerade 2015 i Köpenhamn när ett möte konstnären deltog på utsattes för ett terrorattentat, vilket resulterade i två dödade och fem skadade.

Det är förståeligt att Vilks konst inte föll alla i smaken. Likaså att den gjorde människor oerhört ledsna och ilskna. Fredliga demonstrationer och invändningar mot någons uttryck är helt legitima. Men aktioner som med våld försöker tysta densamma är ett direkt hot mot demokratin. För då blir det inte bara fråga om verket, utan också om rätten att få framföra det. Den rätten trumfas inte för att någon blir tillräckligt upprörd. För att upprätta den principen var det också nödvändigt att Vilks tilldelades polisskydd dygnets alla timmar. Något han ända till sin död inte kunde leva utan.

Men det är inte bara svenska konstverk som fått stora konsekvenser utan också svenska demonstrationer. Efter de senaste årens koranbränningar skedde upplopp i flera städer och dessutom ökade terrorhotet mot Sverige. Turkiets president sade sig också motsätta sig ett svenskt NATO-medlemskap så länge bränningarna var tillåtna. Som om Erdogan inte var upprörd nog efter att någon hängt en docka av honom utanför Stockholms stadshus. 

Med anledning av händelserna tillsatte regeringen en utredning om tillstånd för demonstrationer. Utredningen presenterades för några veckor sedan och slutsatserna är oroande. I den föreslås att rikets säkerhet ska kunna vara ett skäl för polisen att neka tillstånd. Det är en stor skillnad från idag när man endast tar hänsyn till möjligheten att upprätthålla ordning och säkerhet på plats. På plats har ju polisen möjlighet att jobba med säkerheten utan att demonstrationen måste hindras. Detta till exempel genom att flytta den eller tillkalla fler poliser. Detsamma kan inte sägas om terrorhot från utlandet, vilka är mycket svårare för polisen att vidta åtgärder mot.

Kontentan blir att vår yttrandefrihet inte längre är en princip, utan något som är relativt till andras reaktion. Istället blir det demonstrantens ansvar att inte uttrycka något som kan uppröra dem vars intention är att skrämma människor till tystnad. Idag har dessa våldsverkare inte något inflytande över vad som får sägas, men blir utredningen verklighet får svenska staten möjlighet att göra delar av jobbet åt dem.