Det började som en skakning på nedre däck. I detta fall skedde det i Twitter-flödet: en förskjutning av samtalet, en plötsligt njugg hållning. Sverigedemokraterna var först att vilja strypa alla bidrag. Snart fick de visst gehör i Tidöavtalet. Inte långt därefter ville Svenska Dagbladets ledarsida avskaffa statsbidragen till studieförbunden helt. Och häromveckan beskrev statsvetaren Magnus Ranstorp i tidningen Fokus folkbildningen som ”en kran för den som vill ägna sig åt bidragsfusk”. 

Tesen från högern är att detta ska lösas genom att strypa själva folkbildningen. Folkbildningens belackare tycks inte förstå vad som finns i vågskålen och vad samhället får tillbaka för de 1,8 miljarder som statsstödet uppgår till. Det rör sig om bokcirkeln i latinamerikansk litteratur på Östgötaslätten. Doroteas tonåringar som lär sig grunderna i föreningsdemokrati inom ramen för sin ungdomsorganisation. De nyblivna skogsägarna i Ytterhogdal som tar motorsågskörkort. Eldsjälarna som vill skaka liv i små samhällen på Öland när turisterna lämnat för säsongen. De nyanlända i svenskacirkeln och aspergerföreningens samtalsgrupp. 

Pengarna fördelar sig på verksamhet och mötesplatser i Sveriges alla kommuner. Ändå har Tidö-partierna, som fram tills nyligen ville blåsa liv i landsbygdsfrågan, missat att bidragen skapar drag i bygderna. Fast om landsbygdspolitiken stannar vid de mest banala fördomarna – Vad gör man där ute i bushen? De kör väldigt mycket bil, inte sant? – då blir de politiska lösningarna därefter och aldrig mer avancerade än prissänkningar på bränsle. Vilket måhända inte är så dumt om alla landsbygdsbor ska behöva köra till en universitetsstad så fort de vill lära sig något. 

Stödet till den organiserade folkbildningen uppgår alltså till 1,8 miljarder kronor årligen. Det låter mycket – om man ser det som en öppen kran till bidragsfuskare. Men den som själv har ordnat en studiecirkel vet att pengastödet till varje enskild studiecirkel brukar kunna täcka viss litteratur och ett inte alltför vidlyftigt fika. Än viktigare är att bidragen till studieförbunden säkrar en infrastruktur, en lokal närvaro med anställda, verksamhetsutvecklare och cirkelledare hjälper föreningar och privatpersoner med sin fortbildning livet igenom. På orter utan närhet till större städer är det föreningslivet som erbjuder en möjlighet att skola om sig eller bara en meningsfull fritid. Det är inte så ”bara”. 
 

I en tid med stora skillnader mellan stad och landsbygd i tillgång till service, fritidsaktiviteter och kultur, borde det vara fullkomligt självklart att skattepengar ska kunna läggas på att ge människor möjlighet att lära sig nya saker. Hela livet och i hela landet. Förekomst av fusk och förskingring ska förstås stoppas, men det sker bäst genom kontroll och polisanmälningar.