Det finns mycket att bråka om i inrikespolitiken. Inte minst värdet av rättssäkerhet och kampen mot den simpla populismen eller nödvändigheten av att skydda det svenska pensionssystemet från urgröpandevalfläsk. Det finns även utrikesfrågor som kan ge både upprörda och laddade konflikter mellan de svenska partierna – exempelvis vad vi vill med vårt bistånd. Men när det kommer till svensk säkerhetspolitik så håller de flesta nu tungan rätt i mun.
Och det är bra.
Om SVT:s planeringsansvariga hade hoppats på en eldfängd diskussion om Natomedlemskap eller inte när statsministern och oppositionsledaren ställdes mot varandra, det vet vi inte. För det blev inte så. Duellen illustrerade i stället att det i vissa lägen inte finns något utrymme för tjafs eller onödiga konflikter. Statsminister Magdalena Andersson (S) höll med moderatledaren Ulf Kristersson och Kristensson höll med Andersson där så behövdes.
Det betyder inte att decennier av oenighet om vad som är den bästa ordningen för svensk säkerhetspolitik, är bortviftade eller bortglömda. Tids nog kommer den diskussionen tillbaka, på samma sätt som frågan om vem som sparade mest på svenskt försvar under 1990- och 2000-talet poppar upp gång på gång. Historien är inte oviktig, men det viktigaste är vilka slutsatser som dras för framtiden.
Det mesta talar för att en svensk ansökan om Natomedlemskap står för dörren. Den processen är en direkt följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och regimens att utvidga sitt imperium över fria stater. Ukrainarna slåss, lider och dör för att hålla hotet mot europeiska demokratier stången.
Därför har Andersson och Kristersson också vett att hålla sams. Att duellen aldrig hettade till, som SVT beskriver det, visar att de två största partierna förstår allvaret i vår tid.
I allvarliga lägen gäller det att hålla ihop, väga sina ord på guldvåg och visa statsmannaskap. Mellan ansökan och faktiskt Nato-medlemskap uppstår ett riskfyllt mellanläge, även om Ryssland är pressat av motgångarna i Ukraina. Björnen är groggy, men ingalunda utslagen.