DN berättar om en man i 80-årsåldern som misstänks har legat död i tre år i sin lägenhet på Södermalm utan att någon märkte det. Grannarna är överraskade. Myndigheterna ser det mest som någon annans problem. Fallet är socialt förfärande, även om ensamhet i storstaden inte är något överraskande.
En rättsläkare på Rättsmedicinalverket säger till DN att ”här är det ingen som märker om man saknas”. Det är en slags urbaniseringens förbannelse. Storstadens styrka – och svaghet – är att det är lätt att få vara ifred, osedd. Det lilla samhällets relativa närhet – och många gånger starka sociala kontroll – suddas lätt ut i de många trapphusens värld.
När jag bodde i centrala Stockholm i början av 1990-talet fick jag snabbt fick lära mig följande: Passa in. Gå inte omkring och le mot människor omkring dig. Fäst blicken lite oskarpt vid sidan om alla du möter. Inkräkta inte på andras rätt att förbli osedda. Det urbana lärde mig annat också. Storstadens sociala samspel är mångfacetterat i sin mångfald, men detta var något väsensskilt, inte bara från det verkligt lilla samhället, utan också städer som Kalmar och Växjö.
Det är lätt att förstå att det tättbefolkades anonymitet kan locka någon. Osynligheten bland många är en form av trygghet. Det finns frivillig ensamhet, men det finns också ofrivillig ensamhet, en situation som kan leda till både psykiskt och fysiskt lidande. Cancerläkaren Peter Strang vid Karolinska institutet är en som har studerat sådan ensamhet närmare. Han menar att vi bara är i början av att förstå hur detta påverkar oss och vår hälsa.
Det mellanmänskliga mötet är värdefullt, för bekräftelse och social stimulans. Det märker inte minst många som jobbar inom hemtjänsten. Den praktiska hjälpinsatsen är också ett möte som betyder något. Social samvaro, pratstunden, är ett av verksamhetens kvalitetsområden. Det gör nytta.
Kaffet som står på. Lampan som är tänd i köket. Två koppar på bordet. När vi funderar över framtidens välfärd är detta sådant som vi behöver se mer av.