Det är bara i åtta stater i världen som situationen för pressfriheten bedöms som bra. Läs den meningen igen. Enbart åtta stater med rätt typ av förutsättningar för fria nyhetsmedier att göra sitt jobb, samtliga är europeiska länder. Om vi är lite mer generösa och inkluderar de stater, som enligt Reportrar utan gränser har tillfredsställande pressfrihet är det sammanlagt 52 stycken, lite drygt en fjärdedel av de stater som bedöms. 

I övrigt är det mer eller mindre svårt. Svåraste situationen för pressfriheten finner vi i Asien, där tre stater landar i den absoluta botten: Vietnam, Kina och Nordkorea. Varken situationen i Nordkorea eller Kina lär överraska. Däremot är det värt en extra tanke, inte minst för svenskar som gärna reser på semester, att läget i Vietnam är så pass illa. Regimen i Vietnam har ”så gott som fullbordat sin jakt på oberoende reportrar och kommentatorer”, noteras i Reportrar utan gränsers sammanfattning. 

I tre andra asiatiska stater har situationen gått från problematisk till mycket dålig. Det är Tadjikistan, Indien och Turkiet. Indien är snart världens folkrikaste land.

Mycket går redan åt fel håll. Men vi behöver också lägga till det långtgående och övergripande hot som kallas fejkat innehåll. Det vill säga en aktiv produktion av medvetet förvridna eller missvisande nyheter som ska konsumeras som om det vore verklighetsförankrat. I takt med att det blir allt lättare att producera alltmer verklighetstrogna men påhittade bilder och filmer, då blir det också allt svårare för läsaren, lyssnaren och tittaren att skilja det falska från det korrekt återgivna. 

Snart behövs inte mycket grundmaterial i form av film och ljud för att helt kunna förfalska någons tal och rörelsemönster. En fejkad direktsändning kan bli närmast omöjlig att genomskåda. Tänk då på hur lätt det drivs fram pöbelmentalitet och hatkampanjer redan i dag.

Det gör också det allt svårare för journalistiken. Vem vågar granskaren lita på? Vem vågar läsaren tro på? Det sås mängder av frön till misstro. Det fräter i sin tur på det kitt som håller ihop demokratiskt styrda samhällen. Vad är motmedlet? Vad garanterar framtida tillit? 

Kanske tvingas vi återvända till det tryckta, det mer långsamt framtagna? Eller kan vi få till garanterat säkra, fejkfria zoner? Vem garanterar då detta? 

Lokala aktörer med god tilltro och gott rykte kan och behöver göra skillnad i sin nära sfär, från lokaltidning till lokalradio. Men den potentiella problembilden är verkligen gigantisk i ett globalt perspektiv.

I diktaturer lär sig medborgarna snabbt att inte lita på någon, men det demokratiska samtalet och en oberoende nyhetsförmedling bygger på en gemensam spelplan som alla erkänner och i någon mån respekterar. Samhällen som vill präglas av öppenhet, fri opinionsbildning och ha ett gott utrymme för kritisk granskning av makt och makthavare, står inför kunskaps- och säkerhetshot som är väldigt svåra att försvara sig mot. 

Demokratiska samhällen har att forma, säkra och underbygga utrymmet för tillit, tilltro och förtroende mellan människor.