Målet med åtgärderna mot coronaviruset och sjukdomen Covid-19 är att platta ut kurvan, som det heter. Med hårda tag – som ingrepp i rörelsefrihet och mötesfrihet - försöker regering, riksdag och myndigheter sänka takten på smittspridningen. Det ger bättre förutsättningar för en pressad sjukvårdsorganisation att hantera de svårast drabbade fallen.
I krisens stund prövas sammanhållningen. Beskeden från allmänheten så här långt visar på en stor förståelse och villighet att underkasta sig strikta begränsningar. För vårdens och för de svårast drabbades skull. Det räddar liv.
Även om det så klart muttras. Vi behöver inte peka finger mot de friska 70-plussare som har anmodats särskilt att stanna hemma. Få är tillfreds med läget, oavsett ålder.
Kulturlivet krisar. Föreningslivet sargas av inställd verksamhet, tomma lokaler och uteblivna publikintäkter. Situationen sliter, nöter och drar i så mycket. Över tid tär det på allmänhetens tålamod. Kan vi laga allt som trasas sönder?
Den plattare kurvan är en linje, en demokratiskt beslutad ordning med stöd i kvalificerade expertmyndigheter. Det vill till att åtgärderna ger synbara effekter, annars riskerar tilltron att svikta. Nödropen från näringslivet lär i snabb takt omvandlas till uppsägningar, konkurser, stigande arbetslöshet och försvagade privatekonomier.
Vi vet hur lågkonjunkturer slår och det här kan bli etter värre. En central fråga är hur länge friska – eller till synes symptomfria - människor underkastar sig begränsningar som slår hårt mot den egna försörjningskraften. Det går ett tag, men prövar samhällsgemenskapens grundvalar mer än vi anar.