De europeiska energipriserna har under hösten skjutit i höjden. Energikrisen är kännbar i både européers plånböcker och element. Efterfrågan på energi kommer med stor sannolikhet öka ännu mer den närmaste tiden, likt varje vintersäsong, men krisen riskerar dessutom att eskalera på fler fronter.
Europa köper en tredjedel av sin gas från Ryssland. För Nord- och Centraleuropa är det främst genom Nord Stream i Östersjön, en gasledning som går genom Ukraina, och en oljeledning via Belarus. Utöver detta har det kritiserade Nord Stream 2-projektet tillfälligt pausats efter en teknikalitet gällande det tyska tillståndet (RFERL 17/11).
Tillgången till gas har därtill använts som ett politiskt slagträ av de auktoritära staterna Ryssland och Belarus. President Aleksandr Lukasjenko hotade tidigare i november att stänga av gaslinjen till Europa i samband med den migrantkris som pågår längs den polsk-belarusiska gränsen (Bloomberg 11/11). Parallellt har den statliga ryska energigiganten Gazprom hotat Moldavien med att stänga av gaskranen. Moskva har förnekat att gasdispyten har politiska förtecken, men Rysslandsexperter menar att de plötsliga ryska kraven på höjda gaspriser är ett straff för att Moldavien valde en pro-europeisk president, i stället för den pro-ryska presidentkandidaten (Euronews 22/11).
I takt med att dagarna blir allt kallare och Europa förbereder sig för en bister vinter växer behovet av energi, medan de politiska relationerna blir kyligare. Energifrågorna handlar tyvärr inte enbart om utbud och efterfrågan, där den naturliga ekonomiska dynamiken är att ett energibolag gärna säljer så mycket som möjligt. Den ryska försäljningen av gas styrs inte av normala marknadsmekanismer. Tvärtom är gasen ett geopolitiskt vapen som skurkstaterna Ryssland och Belarus inte räds att utnyttja när läget uppstår.
Den senaste tidens energidramatik understryker den problematik som ligger högt upp på den politiska dagordningen i Bryssel, nämligen EU:s beroendeställning till Ryssland. För att parafrasera den förre partiledaren för Liberalerna Jan Björklund: problemet med den ryska gasen är att det dels är gas, dels att den är rysk.
De politiska kraven i energifrågorna består av ett lapptäcke av klimat- och säkerhetspolitiska kravställningar. Hotet om avstängda gaskranar är både en energi- och säkerhetspolitisk risk och en klimatpolitisk sådan. Dessa två politiska perspektiv förenas i det faktum att Europa inte är självförsörjande på energi.
Om Europa ska tackla klimatkrisen och försvara sitt demokratiska oberoende ter det sig oundvikligt att kontinenten, i den mån det går, ställer om till självförsörjning. Till syvende och sist, vad har Europa för val? Att diktatorer tillåts styra gaskranen till europeiska hem är knappast en sits som är bekväm för någon annan än skurkstaterna själva. Det gäller att ställa om, så snabbt som möjligt.