1994 publicerades boken ”Vänstern och tyranniet” av den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark. Han gick hårt åt intellektuella och politiker – Jan Myrdal, Jan Guillou, Pierre Schori med flera – som varit medlöpare åt diktatorer som Pol Pot, Josef Stalin och Saddam Hussein. Ahlmark hängde särskilt ut kommunismens beundrare under ”det galna kvartsseklet” i samband med kalla kriget. 

Ahlmark, som dog 2018, hade nog nickat gillande om han läst den polsk-amerikanska journalisten Anne Applebaums nya bok ”Demokratins skymning”. Applebaum redogör för hur en rad akademiker, opinionsbildare och politiker från den gamla högern, som tidigare stod enad mot kommunismens förtryck, har blivit auktoritära på senare år. Några stödjer i dag nationalkonservativa partier som polska Lag och rättvisa, ungerska Fidesz eller Donald Trump. Vissa sprider antisemitiska konspirationsteorier om finansmannen George Soros. Det blir en personlig och närgången skildring, inte minst eftersom den här splittringen skär rakt igenom Applebaums egen vänskapskrets. 

Vissa svenska debattörer, som Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, brukar fokusera på hoten mot ett fritt, demokratiskt samhälle från vänster. Dessa hot kommer främst från en grupp som har lämnat klassanalysen till förmån för idéer som tar avstamp i yttre, oföränderliga egenskaper som hudfärg. Till exempel menar akademikern Robin DiAngelo, som skrivit den amerikanska bästsäljaren ”White Fragility”, att arbetsmoral och rationalitet är ”vita” egenskaper som rekryterare inte borde ta hänsyn till. Det ironiska och sorgliga med sådana påståenden är att sammankopplingen mellan ras och särskilda förmågor i sig är rasistisk. På så sätt slår anti-rasismen knut på sig själv. 

 

Det går knappast att anklaga Anne Applebaum för att spela ner hoten från yttervänstern: hon har tidigare skrivit flera böcker om kommunistregimers övergrepp. Samtidigt är Applebaum tydlig med att det stora hotet mot demokratin i dag kommer från den hårdföra nationalistiska högern. Aktivistiska akademiker i all ära, men det är politiker som USA:s president Donald Trump och Ungerns premiärminister Viktor Orbán som sitter på riktig makt. Det är deras attacker på medier, forskning och politiska motståndare som får kännbara konsekvenser. 

Varken USA under Trump eller Ungern under Orbán har infört arbetsläger eller orsakat massvält på samma sätt som Kina eller Sovjetunionen gjorde under kalla kriget. Men de har ändå gjort så pass stora avsteg från den liberala demokratins mittfåra att det inte går att sopa under mattan. Att Donald Trump ens sår tvivel om han kommer acceptera resultatet i det amerikanska presidentvalet den 3 november är ett sådant exempel. Den sortens brott mot demokratiska normer går inte att bortförklara med att vänstern är lika goda kålsupare. 

I slutet av sitt liv var Per Ahlmark bland de första i svensk debatt som lyfte riskerna med både extremistisk islamism, som saknar alla demokratiska ambitioner, och Viktor Orbáns antiliberalism. Hans huvudsakliga motståndare var aldrig ”vänstern” utan allt som hotade det fria, demokratiska samhället. Det är Ahlmarks lärdom till dagens samhällsdebattörer: när hoten mot demokratin kommer från nya håll måste kritiken också riktas dit. Även om man som Anne Applebaum tvingas gå emot gamla vänner.