Rådande rekommendationer från myndigheterna är till allas nytta. Men det har sitt pris.
Städer blir instängda när möjligheten att ta sig därifrån kraftigt begränsas. De korta avstånden mellan människor och de trånga gatorna blir lättare ett problem än en urbant mysig närhet.
När människors rörlighet inskränks – kom ihåg detta, när friheten att fara dit man vill förklaras ogiltig – skapas i vanliga fall idel förlorare. Det är därför vi under normala omständigheter ska undvika detta.
En påsk utan resor, som jag argumenterade för i lördagstidningen, är i nuläget ett vettigt verktyg i kampen mot sjukdomen covid-19 och dess spridning. En avart på denna nödvändiga begränsning är en märklig missunnsamhet - i sociala medier och i mediebevakningen. Riktad mot dem som nu har tvingats att avstå från den hyrda stugveckan i fjällen eller de lediga dagarna i släkttorpet i Smålandsstenar eller föräldrahemmet i Fridlevstad. Dessa blev plötsligt till "rika" eller "stockholmare" - och av den anledningen skulle de tydligen hållas särskilt långt borta.
Det är rätt trötta schabloner. Du behöver inte ha varit särskilt välbärgad för att ha ärvt eller köpt en torpstuga i landets mer glesbefolkade områden. Det går att hyra fjällstuga också för den som är från Tyringe eller Tranemo. Uppmaningen att avstå från onödiga resor gäller inte heller bara storstadsbor.
I vanliga fall är dessa besökare i hyrda stugor och ägda torp – oberoende av hemadress och taxeringsuppgifter – verkligen guld värda dit de åker och deltar i en lokal ekonomi. Det gäller att minnas att det är många värdefulla intäkter som nu försvinner på olika håll. Ofta långt bortom storstadens gränder.