I Statistiska Centralbyråns stora mätning för november ser vi ett tydligt skifte jämfört med valresultatet. Det är inte en chockartad utveckling, men likväl tydlig. En kort sammanfattning skulle vara att det går bra för Socialdemokraterna och för Vänsterpartiet och dåligt för Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Men vad är det vi ser? 

Det finns en viss rörelse åt vänster efter den ekonomisk-politiska höger/vänster-skalan. Stödet för Vänsterpartiet ökar. Nooshi Dadgostars position stärks av att S och Magdalena Andersson i stället stegvis har närmat sig valvinnarnas position på flera strategiska punkter. Vi kommer också från ett val som alldeles för mycket kom att bli en berättelse om statsministerkandidater, inte partival utifrån en ideologisk kompass. 

Väljarvindarna drar just nu i socialdemokratisk riktning. Det är en kvardröjande effekt från valrörelsen, men också en följd av maktskiftet. S-regeringen fick gå. Då är profilen som Maktpartiet betydligt försvagad. Listan över allt som är fel och går fel i vardagen blir alltmer den nya regeringens ansvar. De som lovat runt och vårdslöst får dagligen smällar på fingrarna. 

Men S tillväxt är också en följd av en omfattande anpassning till huvudmotståndarens positioner. S visar en större acceptans för hårdare tag mot invandrare, bantar den klimatpolitik som regeringssamarbetet med Miljöpartiet hade format och säger ett mer uttalat ja till kärnkraft hellre än utfasning. I det sistnämnda har även C visat följsamhet. Konfliktytorna förändras. 

S vill nå tillbaka till LO-väljare som har lockats av SD och, i mindre mån, av Moderaterna. Även om M ofta blir en mellanlandning i den förflyttningen. I valrörelsen skickade S förvisso upp testballonger om skattehöjningar, men det mest upprepade budskapet var ett absolut nej till höjd fastighetsskatt. Det är inte att dra åt vänster. 

I stället ser vi nu hur S väljer att attackera regeringen där den framstår som fumlig, oförberedd eller har lovat för mycket. Det kan hålla ett tag, men inte till 2026.

För Sverigedemokraternas del har en nedgång kunnat anas i andra mätningar. SCB visar på samma trend. Valet är över. Maktskiftet är gjort. Tidöavtalet har visat hur SD tänker styra från baksätet. Stridsfrågorna förlorar färg. Mycken politisk kraft kommer att gå till att dubbelkolla allt vad regeringspartierna gör. Ett antal väljare tackar för kaffet.

Centerpartiet ser ett minus utifrån Annie Lööfs avgångsbesked. En populär partiledare ska ersättas. Bortom detta finns annat att ta i. C tappar väljare främst till S. En alltför tydlig närhet till ett stort parti ger problem över tid – fråga Miljöpartiet eller Kristdemokraterna. En av Centerpartiets styrkor är förmågan att nå vettiga resultat utifrån ärliga handslag med andra, men det kräver en mer fristående position. Undantaget var Allianssamarbetet 2005-2018 som stärkte samtliga partier, åtminstone till en början. 

Regeringspartierna har fullt upp med sig själva. Vi har nu ett läge där oppositionens olika partier inte kan leva på att bara vara emot det träskigaste i Tidöavtalet. När effekten av maktskiftet har klingat av måste varje parti ha något eget att stå för. Men med rörliga väljare och många blöta fingrar i luften har regeringpartierna och SD samma möjlighet som S utnyttjade före valet: att omfamna den samhällskritik som verkar lyfta andra partier.