Föreningssverige har länge levt på stort förtroende – från sina medlemmar men också från staten och politiken. Meningen med föreningen är att göra nytta inom den egna sfären. Det här i sin tur bidrar till förkovran, till aktivitet för många svenskar och i ett bredare perspektiv till samhällsutveckling i stort. Civilsamhället står för en annan nytta än vad myndigheter gör.

Det Sverige som formades från slutet av andra världskriget och framåt har stora inslag av ett aktivt föreningsliv, i allt från fritidsintressen till folkbildning. Den här mångfalden bär en vardagskraft som inte är statens. Tänk folkbildning, tänk idrottsrörelse, tänk religionsfrihet. Därför kan det framstå som en motsats att det då utgår offentliga stödpengar, men ett stärkande av civilsamhällets möjligheter ligger i statsmaktens intresse. Skattemedlen utvecklar samhället i stort, inom våra gemensamma demokratiska ramar och grundläggande rättigheter. 

Det har för föreningar inklusive trossamfund och etniska intressegrupper varit en stor frihet under ansvar, byggt på tillit. Fusk och skavanker har självklart funnits, men har oftast kunnat åtgärdas på ett rimligt sätt.

Det svenska föreningslivet drivs nu inte enbart med stöd av bidrag. Det vet inte minst alla föreningsaktiva som säljer allt från bingolotter till kryddpaket och sportkläder, utöver medlemsavgiften. De offentliga stöden gör samtidigt att många föreningar – inklusive trossamfunden vid sidan av Svenska kyrkan– kan göra mer än vad man mäktar med att finansiera själva.

För några dagar sedan presenterade regeringen sitt förslag till så kallade demokrativillkor för statligt stöd till civilsamhälle och trossamfund. Syftet med ändringarna är att det inte ska vara möjligt att med statliga pengar verka för antidemokratiska mål. Lagändringarna är tänkta att gälla från årsskiftet 2022/2023.

Det ska inte vara fritt fram att få stöd av skattemedel och sedan bränna pengarna på vad som helst. Ta bara SVT:s Uppdrag Gransknings avslöjanden om hur muslimska trossamfund har medverkat till prostitution genom att göra sexköp godkänt i religionens ögon, så kallade ”njutningsäktenskap”. Det bär på en stank av koppleri. Då ska det inte finnas stålar att hämta hos staten.

I sammanhanget tål också riskerna med utländsk finansiering av exempelvis trossamfund att lyftas. Detta hänger ihop med demokratikraven, inom meningen med föreningen. Sedan flera år tillbaka har det funnits ett bred politiskt krav på att krafter som står bakom våldsbejakande extremism inte ska kunna gödas via ekonomiskt stöd från utlandet. Fokus i detta har främst legat på islamistiska krafter. Välmotiverat så, sett till terrorattentat och rekrytering till militant islamism som Islamiska staten. Men vi har också sett hur exempelvis den rysk-ortodoxa kyrkan till synes har använts för att stärka främmande makts intressen. 

Här finns ett dubbelt behov: att tydligt begränsa vilka aktiviteter som kan få stöd med skattemedel och samtidigt minimera utrymmet för en bred utlandsfinansiering av de destruktiva krafter som vill välta undan grundläggande samhällsvärden.

Civilsamhället och trossamfunden har stort utrymme att göra nytta på sitt sätt för många, men krävs tydliga gränsdragningar mot destruktiva avarter. Vad som är just detta är förstås en mer delikat fråga. Bedömningen av hur bidragsmottagarna lever upp till villkoren får inte bli luddig och inte heller mjäkig så att allt godkänns. Hur villkoren exakt formuleras blir avgörande.