Hur viktigt är det att motverka att någon försöker smita före i kön till vaccinationen?
Vi har i nutid att göra med ett tveeggat läge. Det ena är att det måste finnas någon form av given turordning för att på ett bra sätt ordna en funktionell vaccinationsprocess. Det andra är att vi har en vaccinationsprocess där varje dos är för värdefull för att låta gå till spillo.
En lärdom av de första diskussionerna av hur "extradoser" hanterades i vintras är att det saknades genomtänkta prioriteringsprinciper för detta. Enskilda chefer tvingades ibland bära hela bedömningsbördan på egna axlar.
Saknas det en sista minuten-kö blir färre vaccinerade än möjligt. Är det för lösa boliner fungerar inte turordningen, vilket gör att tilltron till ordningen urholkas. Det här är viktigt att ta till utvärderingen av den svenska förmågan att hantera stora kriser.
Både smittskydd och vaccinationer har ett tydligt inslag av egenansvar; ett slags förtroende för att medborgaren vill göra rätt. Frihet under ansvar är en sund ordning. Det kräver att den absoluta majoriteten verkligen tar detta ansvar. Detta behöver granskas och utvärderas, av kommissioner och krismyndigheter.
Kan vi lita på att allmänheten i dag bär sin frihet under ansvar?
Fel är inte fusk. Men allt fusk är fel. Notera hur vaccinationsansvariga på regionen och i de anlitade företagen resonerar (SN 1/6). Det är skillnad på att försöka lura sig fram genom att ljuga om sin identitet eller sin riskgrupp, jämfört med att ha missförstått kravet för hur lång tid som måste gå mellan två vaccinationstillfällen.
Alla omfattande processer kräver ambitiösa kontroller. Inte minst när krishanteringen i grunden bygger på tillit – och inte så kallad lockdown.