Att erbjuda kunder ett lån i samband med att de gör ett köp har blivit en allt vanligare affärsmodell hos allt fler företag, särskilt hos e-handlare. Det gamla postorderföretaget Ellos, som i dag är digitalt men som i alla fall jag framförallt minns från min uppväxt som tjocka kataloger som vi beställde billigt tyg från, är ett exempel. Ellos kunder får i dag alltmer erbjudanden om konsumtionslån, lån utan säkerhet med hög ränta, hos Resurs bank. För varje kund Ellos drar in till Resurs bank får företaget en ersättning, 2020 uppgick den till 311 miljoner. 

Detta och ytterligare granskningar av e-handelsföretag som börjat samarbeta med olika långivare kan man läsa om i Svenska Dagbladets artiklar om konsumentkrediter och e-handel som tidningen har publicerat under september. Det är inte ovanligt att en e-handlare samarbetar med företag som ger ut konsumtionslån och att de senare får använda e-handlarens kundregister för att försöka sälja på kunderna lån utan säkerhet.

Svenskar är det näst mest belånade folket i Europa, bara danskarna har högre lån i snitt per person än vi har, enligt SCB. Detta beror främst på bostadsmarknaden. Vi har en icke-fungerande hyresmarknad, vilket "tvingar" många att köpa sin bostad. Andelen lån utan säkerhet, som blancolån och kreditkortsskulder, ökar dock också. Under de senaste fem åren har dessa ökat från 181 till 260 miljarder kronor. 

Företag som erbjuder lån utan säkerhet har också blivit ett allt vanligare fenomen i Sverige. Klarna, ett av våra mest framgångsrika teknikbolag, har länge dragits med lite dåligt rykte om att den största delen av deras vinster skulle komma från krediter. Denna bild har bolaget inför sin kommande börsnotering försökt tvätta bort, bland annat med en stor debattartikel som nyligen publicerades i Dagens Nyheter. 

Den stora frågan här är om den här utvecklingen är ett samhällsproblem eller inte. Är det okej att Sverige får allt fler företag vars enda affärsidé är att låna ut pengar utan säkerhet till privatpersoner, för att dessa ska kunna köpa saker som de egentligen inte har råd med? Eller borde vi reglera det tydligare? 

Ett frihetligt, liberalt svar på den här frågan måste ändå vara att dagens lagstiftning räcker till, och att det finns en gräns för hur mycket staten har rätt att fatta våra beslut åt oss. Även om det motiveras med att skydda oss. 

Självklart är det ett problem att många lånar för mycket eftersom det potentiellt kan innebära risker för deras privatekonomi. Den oheliga alliansen av e-handlare och kreditföretag bör i sin tur granskas noga, så de håller sig inom lagens villkor. Konsumenter bör använda sin makt för att välja bort e-handlare som alltför cyniskt utnyttjar sina kunder för att dra in extra inkomster hos låneföretag. 

Men ytterst så bör vi inte från politiskt håll undvika fler förbud och regleringar. Att det är fel att ta lån för att köpa prylar som vi inte har råd med, det är en moralisk värdering, inte nödvändigtvis en statlig angelägenhet. Vissa val behöver få vara möjliga att göra även om de är riskfyllda. Frågan om lån ska inte avgöras av politiker, utan av oss alla som samhälle. Vad vi lär ut i skolan, vad vi säger till våra barn, hur man snackar i kompiskretsen. Alla frågor är inte politikers ansvar.