Debatterna mellan våra demokratiskt folkvalda är emellanåt allt från eldfängda till upprörda och inte sällan med argumentationer som balanserar på det ohederligas gräns. Eller det elaka, det hårdragna, allt är besläktat. Det blir lätt laddat, ibland känslostint.
Hur står de ut med varandra? Jo, det syns vid avtackningar. Som nu när Annie Lööf tackade för sig som Centerledare i sin sista partiledardebatt.
Att finslipa ett argument är ofta att välja bort invändningar och nyanser i den verbala kampens brännpunkter. Men med demokratisk process underkastas i slutänden allt både invändningar och nyanser. Därför har också politiker att förhålla sig till varandra som medmänniskor, kollegor och medresenärer i vardagen. Inte nödvändigt i form av stora hjärtliga kramkalas, men med ömsesidig respekt i någon form.
Lööfs avslut blev värdigt och fint. Det är nyttigt att se detta, för det är något annat än den sfär i sociala medier – kalla det troll, kalla det skitkastare, kalla det känslodrivande påverkansfigurer – som finner sin näring i den gränslösa konflikten, hat och bottenlöst förakt. Där den sista striden ständigt pågår – och där syftet är att bidra till ökad polarisering, ökad laddning, gärna med förnedrande och våldsbejakande retorik. De individer som härjar i denna sfär – betalda och oavlönade – är en stor faktor bakom ett ökande behov av personskydd och livvakter för framträdande folkvalda.
Demokratins vänner har att visa på andra sätt att vara. Därför är de hövliga, ibland också ärligt uppskattande orden vid avtackningar av partiledare, så viktiga. Det är inte hatet som bär politiken och partiledarna. Det är viljan att bygga ett bättre samhälle – och hur det ska gå till är det rimligt att kunna vara oerhört oense om.