I samband med ett besök i den belarusiska huvudstaden Minsk i helgen meddelade svenska UD och utrikesminister Ann Linde att detta näraliggande land i öst inte längre kommer att kallas Vitryssland. Gott så. Justeringen till Belarus är relevant och fyller goda syften. 

Den ofrivilliga kopplingen mellan Ryssland och Vitryssland, som om de vore intimt besläktade, kapas. Faktum är att Belarus först 1785 erövrades av det ryska imperiet. Tidigare var området i århundraden inkluderat i Kievriket, format i slutet av vikingatiden, liksom det litauiska storhertigdömet från 1200-talet. Belarus är ett land med egen historia, egna invånare och egna kulturer – även om det länge varit ockuperat av annan makt.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 blev Belarus en suverän stat, med just det namnet. I Sverige har vi dock fortsatt använda Vitryssland trots otydligheten. Där andra stater reste sig ur ruinerna av det sovjetiska kommunistimperiet som demokratier – exempelvis våra tre baltiska grannländer – blev Belarus kvar i det gamla. En tidigare kommunistpamp Aleksandr Lukasjenko vann det första valet 1994 – och han använde den maktpositionen till att slå ned oppositionen och samla all makt kring sin egen person. Helt i still med så mycket i det forna Sovjet, med angiveristat och förakt för och övergrepp på individuella och mänskliga rättigheter. 

Inte heller i det senaste ”valet” som höll för bara någon vecka sedan visade det sig att oppositionen hade lyckats vinna några parlamentsplatser. Det beror på att valen inte är fria, utan bara ”val”, formella övningar för att på papperet bekräfta fortsatt Lukasjenko-styre. De 9,5 miljoner belarusierna har inte långt till EU. Mellan Minsk och Vilnius i Litauen är det bara två och en halv timmes bilresa. Det demokratiska Europa är så nära, men så långt borta för folket i Belarus. 

Lukasjenko har manövrerat sin polisstat i utrymmet mellan Moskvas Putinregim och EU under många år. EU har sålunda både sanktioner mot landet är Belarus samtidigt som det är en del av EU:s östliga partnerskap, där exempelvis även Georgien och Ukraina ingår. 

Samtidigt som det är relevant att markera det belarusiska friståendet från den auktoritära grannen i öster, Ryssland, är det lika grundläggande att understryka bristen på frihet, frånvaron av demokrati och övergreppen på mänskliga rättigheter i landet. Maktens ”kontrollmani skapar ett statiskt samhälle utan kreativitet och växtkraft” som SN:s socialdemokratiske krönikör Ulf-Göran Widqvist formulerade det (SN 7/1-17). I detta finns ingen utveckling, inget hopp.

Målet för svenska relationer med Belarus är förstås givet: att bistå belarusernas färd mot ett fritt, öppet, demokratiskt samhälle. Bort från diktaturen och polisstaten. Där oppositionen har utrymme att verka, där organisationer och föreningsliv står fritt. Det är en färd som för Minsk närmare Vilnius, Warszawa, Riga, Berlin och Stockholm. Där medborgarna äger sin framtid.