Tisdagen den 9 mars gjorde Centerledaren Annie Lööf ett nytt utspel i en intervju med Expressen. Där konstaterar hon att C är öppet för att sätta sig i en regering både med Moderaterna och Socialdemokraterna. Hon motsätter sig ett budgetsamarbete med Sverigedemokraterna – och uppger att C då hellre är en del av en rödgrön regering. 

Uttalandet har väckt stor uppmärksamhet och många behandlar det som att det är ett nytt besked med ny innebörd. Det är inte riktigt sant. Det skiljer sig inte i sak från vad C sagt tidigare, partiet är berett att samarbeta med båda blocken – om det innebär att extrempartierna hålls ute. Skillnaden ligger inte i vad Lööf säger utan när hon väljer att göra det. 

Ända sedan januariöverenskommelsen slöts efter förra valet har Liberalerna kämpat hårt med låga opinionssiffror. Partiledarbytet hjälpte inte och partiet har varit osynligt i uppgörelsen. Att L nu mer tydligt tagit ställning för att ingå i en borgerlig regering är en positionsförändring. Att Lööf då gör ett uttalande i samma ämne bör såklart ses i ljuset av detta. L positionerar sig, C positionerar sig tillbaka, även om inga ord egentligen är nya. 

Frågan är om det är rätt beslut, om man nu utgår från att Centerpartiet vill vara ett bra alternativ för liberala väljare. Tveklöst ligger C närmare M än S i en rad sakfrågor. Arbetsmarknadens reglering, vilket skattesystem Sverige ska ha och valfrihet i välfärdssystemet. I grunden driver C borgerlig politik och då är borgerliga partier att föredra som samarbetspartners. Att göra upp med Socialdemokraterna har ett pris. I januariöverenskommelsen fick C igenom en rad punkter för att en uppgörelse skulle kunna ske och man kan knappast förvänta sig att det blir lika mycket av den varan framöver. 

Det avgörande ligger därför i att ett eventuellt samarbete med SD innehåller fler röda linjer. Visst har C mer gemensamt med M i den ”vanliga sakpolitiken”, men centerpartiserna är mer rädda för vilka eftergifter som SD kommer kräva för att rösta med en borgerlig budget. Grunden är mer lika, men extremen är mer extrem, så skulle det kunna sammanfattas. 

Det stora problemet med hela diskussionen är att det inte finns någon sakpolitik på bordet att ta ställning till. Om nu C sätter sig i regering med S och MP, vilken politik kommer man behöva gå med på? Alternativt, vad är egentligen de där kraven från SD som C markerar avstånd till, vad kommer SD vilja ha i utbyte mot sitt stöd? Det blir en hypotetisk diskussion och det gör situationen svår för väljarna inför nästa val. 

Egentligen spelar det ingen roll vilka partier som röstar för ens politik, så länge den politiken är bra. Men huruvida så är fallet vet vi ju inte förrän någon vågar lägga korten på bordet.

C har nu varit tydligt med att partiet inte bara passivt vill rösta för det största alternativet. Antingen ska C vara i en regering eller i opposition. Det är ett bra förtydligande, men svaret på vilka sakpolitiska alternativ som kommer finnas saknas fortfarande.