Civilminister Ida Karkiainen (S) har hamnat snårigt till. För en höjd arm på ett foto från när hon var 15 år. I Expressen, i SVT Norrbotten, DN och högerpopulistiska Nyheter Idag hamnar en besvärande ungdomsbild i fokus.
Frågor om omständigheterna är relevanta. Är det en festbild? Inte alls omöjligt. Är det en Hitlerhälsning? Kanske. Kan man göra sådant i ungdomligt oförstånd? Eller med ironi? Situationen avgör mycket.
Å andra sidan är det inte vilken gest som helst, kopplad till nazism och hets mot folkgrupp. Minnena är suddiga. Ministern förnekar först, men lägger sedan till att det möjligen var ironiskt, menat att förlöjliga. Svaret är inte uppåt väggarna.
Det är samtidigt skillnad på dumheter och nazism. En sak är att ha druckit sig snorpackad och däckat på ett ovärdigt sätt, eller att ha moonat omvärlden från baksätet i en epa. Skämskudden har många former. En nazistisk gest i sammanhang där den möjligen kan ha tagits på allvar, är mer problematisk. Ingen, inte ens en nyvald minister, ska dock bära ansvar för vad andra i hennes närhet har gjort eller sagt.
Ida Karkiainen har att svara för sig, sina handlingar och de värden hon väljer att stå upp för. Civilministern kan i handling och ord visa att hon står långt bort från rasismens träskmarker. Det är skillnad på att vara 15 år jämfört med 21 år eller 33 år. Ålder är inget frikort från ansvar, men en påverkande omständighet.
Vi lär oss – tack och lov – i livet. Vi rättar fel, tänker om, hittar rätt och väljer vårt umgänge i allt större grad när vuxenlivet formas. För ministern är detta en prövning, uppdraget ställer krav. En fläck från unga år må vara besvärande och kletig, även om den är missvisande. Det återkommande eller upprepade är etter värre.