Liberalernas partiledare Johan Pehrsson meddelade stolt att det nu skulle bli ett ”borgerligt liberalt maktskifte”, när mandatfördelningen stod klar. Den beskrivningen lär varken Jimmie Åkesson (SD) eller Ebba Busch (KD) använda. Dessa partier har inget mål om liberala skiften, SD har inte ens ett borgerligt och Moderaterna har under mandatperioden som gått alltmer lutat sig mot det konservativa och auktoritära tankegodset. Några liberala reformer är inte givna.
Konflikter är oundvikliga när Ulf Kristersson, med M och troligen KD, ska sy ihop en regeringspolitik med SD och L som står utanför. Koalitioner med spretigt underlag fungerar så. Det spelar roll att M inte längre är största parti i den gemenskapen och därmed mer sårbart för hur andra partier agerar. Så länge SD och L inte sitter i regering har dessa partier valet att låta bli att stötta regeringsförslag som de inte delar. Det krävs ett avtalat stöd till just den sakfrågan.
Enighet om budgetfrågor är förstås första prio. Annars kraschar allt.
M och KD tillsammans har fler mandat än Sverigedemokraterna, men de två är mindre än Socialdemokraterna. Inte ens med Liberalernas 16 mandat räcker det, S är större ändå. Kristersson med KD behöver alltså ha SD med sig för att klå S förslag i voteringar. M+SD+KD vinner även över de rödgröna S+V+MP eller de mer mittenorienterade S+C+MP eller S+C+L. SD:s krav kommer i stort att påverka mer av vad regeringen kan lägga fram än vad Liberalerna kan få till.
När det värsta segerruset har lagt sig, finns all anledning för SD att inte stöka överallt. Det gäller ju att etablera hur koalitionen ska jobba ihop och nå ett första budgetförslag. Djävulen lurar i detaljerna. Inget parti av de fyra vill se koalitionen implodera innan man har fått upp något på bordet att visa väljarna.
Det kommer lär bli slitningar, men under regeringsbildningen, men det finns motmedel. Räkna med att SD söker och får ett antal symbolmättade framgångar, om partiet ska stå utanför regeringen. Det kan vara en klunga egna tjänstemän på departementen. Det kan vara en ny SD-talman efter Andreas Norlén (M) – eller en fet utredning om ”återvandring”, för att kunna kasta ut invandrare. På samma sätt behöver L-ledningen hitta något att vinka med som kan sägas vara en liberal framgång.
Dessutom: fyra år är en lång tid. Opinionens vindar är flyktiga. Om SCB i novemberkylan ger bistra besked om regeringens och ”blockets” fallande popularitet, då kommer det att sås frön av tvivel fortare än kvickt.