Varje mandatperiod med socialdemokratisk regering har sin form av tungomålstalande. Förra mandatperioden mässades det om hur hemskt det var med vinster i vård, skola och omsorg. Även om elever, patienter, brukare var nöjda. Den här gången är det tydligen jättehemskt att det finns privata vårdförsäkringar.
Men det är förstås vårdköerna som är problemet. Där tillsatte socialminister Lena Hallengren nyligen en delegation. Tilltron till breda, gemensamma finansieringslösningar försvagas när den vård som ges inte lever upp till förväntan. Inte när det finns mer vård som totalt levereras.
Vissa privata vårdgivare står utanför det skattefinansierade systemet. Andra har avtal med regionerna om att utföra viss vård eller har avtal som bygger på patientens eget val, vård finansierad med skattemedel. Så länge vårdgivarna lever upp till avtalen med regionerna kan vårdföretag sälja tjänster, på andra tider, även till andra kunder. Inom skattefinansierad vård finns inga gräddfiler att tala om.
Försäkringarna blir fler när fler misstror möjligheterna att få vård snabbt inom ordinarie vård, trots det höga skattetrycket.
Hallengrens kamp mot vårdförsäkringar kan mer ses som ett sätt att begränsa antalet arbetsgivare inom vården. Om alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor bara har offentliga arbetsgivare att välja på då minskar konkurrensen om kompetensen. Trycket på en god löneutveckling för efterfrågad personal blir lägre. Det skapar nya problem.
En klok vårdpolitik lägger sin kraft på kostnadseffektiva förändringar och drivkrafter, som ger mer vård, bättre arbetsplatser inom vården och minskar väntan på vård för alla.