Den svenska riksdagen och Europaparlamentet är inga vanliga arbetsplatser. Ett fungerande politiskt arbete kräver en stabil infrastruktur, robusta spelregler och ett stort antal människor som respekterar det förtroende de fått och den demokrati i vilken de verkar. Resultatet – besluten som fattas i riksdag och parlament – påverkar alla svenskar. 
Alternativet är en allmän lekstuga för bristande begåvningar och självcentrerade småpåvar som för en lite för lång tid uppbär lite för höga arvoden. Det är förödande för folkets förtroende för politiker. Alla tendenser åt det hållet bör kritiseras av både politiker och väljare. 

På senare tid har förekomsten av två nya sorts politiker, låt oss kalla dem “etnicitetspolitiker” och “karriärpolitiker”, givit upphov till samma problem: enskilda ledamöter stannar kvar på sin välarvoderade post trots att de lämnat sitt parti. 

Mycket har redan sagts om den socialdemokratiske politiske vilden Jamal El-Haj, som nu väljer att sitta kvar i riksdagen med argumentet att ”det [inte] vore rätt gentemot våra väljare och gentemot den svenska demokratin att lämna mitt uppdrag”. Denna logik kan endast förstås med tanke på det som varit El-Hajs problem hela tiden, att lojaliteten till ursprunget översteg den till socialdemokratin. Detta kunde under lång tid accepteras av Socialdemokraterna, med anledning av de potentiella röster som El-Haj kunde locka. 
Vänsterpartiet tyckte säkert detsamma om Amineh Kakabaveh, vars kurdiska härkomst var en röstmagnet för partiet, ända tills det inte var lika roligt längre. Moderaterna låtsades på samma sätt länge inte om att den tidigare riksdagsledamoten Abdirizak Waberi hade djupt problematiska åsikter. 

Mycket har också sagts om Europaparlamentarikern Sara Skyttedal, som också ”känner en stor skyldighet gentemot väljarna” att stanna kvar på sin högavlönade post så länge det går. Trots att hon har lämnat Kristdemokraterna. I det fallet har avhoppet grundat sig på en konflikt i samband med en petning från listan till kommande Europaparlamentsval. Men det är ingen mänsklig rättighet att under ett helt yrkesliv vara förtroendevald. Medlemsmatriklarna i svenska partier skulle bli ganska tunna om alla hade samma inställning till förtroendeposter som de karriärpolitiker som träder ur eller byter parti så snart de inte får den plats på listorna som de har kandiderat till. 
Liknande ekonomiska incitament att bita sig fast tycks finnas hos den tidigare sverigedemokraten Elsa Widding, som inte heller lämnat sin riksdagsplats trots uteslutning från partiet. 

Fenomenen med politiska vildar, otyget att ta en (avlönad) ”time-out” så snart en skandal briserat eller motgångarna blivit för häftiga, eller maximerandet av riksdagens inkomstgarantier och omställningsstöd, har alla sin grund i bristande respekt. Bristande respekt för skattemedel och bristande respekt för det parti som gav politikern en plattform. 
Det är förstås inget fel i att politiker träder ur partier, tar en paus eller avslutar sina politiska karriärer till förmån för annat – ibland är det av övertygelse, hälsa eller integritet nödvändigt. Men om ryggraden endast kan sträckas om den samtidigt finansieras av månader eller år av arvoden, är ryggraden helt enkelt inte tillräcklig.