Fler ska äga sin bostad och därmed nå sina boendedrömmar, det är regeringens uppfattning och den torgförs av bostadsministern Andreas Carlson (KD). Han har, milt sagt, en del att stå i.
Hans parti hade också hand om bostadsfrågor på Allianssamarbetets tid vid makten. Det mest minnesvärda är det som kallas Attefallhus. Ministern Stefan fick ge namn åt det som var nästa steg i arbetet för fler bygglovsbefriade byggnader. Det var en uppföljning på friggeboden från 1979, den döptes efter den folkpartistiska ministern Birgit Friggebo, men själva grunden formades redan med företrädaren Elvy Olsson (C) 1976-1978. Hon tog initiativ till att förenkla inte bara för byggande av små hus och bodar, utan också allt från hundkojor till skärmtak och begränsat höga murar och plank.
Om det blir en Carlson-koja framöver vet vi inte, men värdet i att kunna hitta en bostad som passar bra kan inte övervärderas.
Bostadsfrågor är en svårstyrd sfär, med många motsatta intressen. Det såg vi under förra mandatperioden där Moderaterna valde att få till en regeringskris hellre än att driva igenom en reform av hyresmarknaden, fri hyressättning för nyproduktion. Att få till mer genomgripande förändringar går nästan enbart i mindre steg.
Carlson har nu sökt få rubriker för att fler ska äga sin bostad i utsatta områden. Det finns en god resonemangsgrund i detta. Det man äger vårdar man, lite mer och lite mer noggrant. Det egna blir aldrig någon annans ansvar. Ägandet i sig är ingen mirakelkur, men det gör sin nytta i ett större sammanhang, och måste samverka med upprustning av slitna hyreshus och ett bättre hemma rent allmänt.
Men den som talar om mer av blandat boende behöver gå hela vägen. Det är inte bara en fråga för utsatta eller jämförelsevis fattiga områden. Blandade upplåtelseformer behövs mer generellt. Det kan bidra till fler och smidigare flyttkedjor, allt beroende på var man befinner sig i livet och bostadskarriären.
Det handlar därför också om hur större nya bostadsområden formas. Vi har flera sådana på gång inte minst i tätorten Nyköping, där det är viktigt att helheten blir en blandning av ägt och hyrt. Bostadsområden ses som små samhällen i sig, exempelvis i det omstridda Nöthagen och i det som väntar på Tessinområdet.
Variationen i boende behöver ge kraft åt den själva livskraften i närområdet. Ensidiga villaområden och uniforma bostadsrättsmiljöer tål att kompletteras. Med flerfamiljshus eller nya hyresboenden, inom området eller i nära anslutning till. Kommunerna har att jobba aktivt med att hitta utrymme för bostadsformer som saknas och öka den sammanvägda attraktiviteten.
Inte minst måste vi lyfta landsbygdens småorter. Gamla ensidigt formade områden behöver förnyas och kompletteras. En större variation öppnar för lokala flyttkedjor och kan locka flr att nå sina boendedrömmar. Det tättbebyggda har sin charm och det med mer yta på färre människor – exempelvis i Stavsjö – har sin.
Vill regeringen och bostadsministern tala på allvar om bättre bostadsområden, då handlar det inte bara om hur det ser ut i slitna miljonprogramsmiljöer. Kraften och riktningen i bostadspolitiken är så viktig, på så många plan. Drömma går ju, men bo det måste alla.