Liberalernas nya partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen är inte förtjust i januariavtalet med regeringen och Centerpartiet. Om målet för L dessutom är att vinna tillbaka väljare som gått till Moderaterna blir inte läget lättare. Samtidigt är avtalet partiets absolut största möjlighet att påverka den politiska utvecklingen fram till nästa val. Det ena du vill, det andra blir av.

Därför förändrar partiet sin politik via små steg åt olika håll, för att inte röra sig för långt. Partiledningen begränsar sig till försöksballonger, om att möjligen ändra avtalet lite här eller omförhandla lite där. Det är mer retorik än ambition.  

Med ett faktiskt undantag: arbetskraftsinvandring. Dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas, står det i avtalet. Men just de reglerna vill L nu ändra på. Den som söker asyl ska inte få stanna som invandrad arbetskraft bara för att man hittar ett jobb, ett så kallat spårbyte. För partier som hävdar att människor som kommer hit för att jobba är bra för ”vår ekonomi och vår gemensamma välfärd”, blir detta en omtumlande ideologisk kullerbytta. Men med tanke på att Socialdemokraterna också vill ändra i regelverket – samt att riksdagens övriga partier drar i samma riktning, lär Centerpartiet och Miljöpartiet nu få svårt att hålla emot. Liberalerna helgarderar. Det ena kan mycket väl bli av, trots att det andra är mer liberalt.

Kärnan i partiets energipolitik förblir oklyvbar. L vill verkligen att kärnkraften ska gå före alla andra krafter, även de förnyelsebara, till varje pris. Därför kräver L mer stöd från skattebetalarna till kärnkraftsindustrin. Att solkraft eller annan förnyelsebar energi ska spela en framträdande roll vid sidan om svensk vattenkraft,  och kanske till och med begränsa behovet av kärnkraft, verkar Liberalerna se som ett hot mot de egna röstetalen. Följden blir att andra partiers lite bredare energipolitik får spela en större roll, som i januariavtalet. Det ena du vill, det andra blir av.