Block i omstöpning, avståndsmarkeranden och ogina kommentarer till varandra – läget efter Alliansens sammanbrott i rikspolitiken är allt annat än uppmuntrande för den som ser en styrka i borgerligt samförstånd. Moderaterna har under lång tid markerat stort avstånd till Centerpartiet. Främst för att C och Liberalerna raserade drömmarna om att få regera, men också för att minska avståndet till Sverigedemokraterna. Prislappen för detta vägval är ett medvetet nedvärderande av liberala värderingar.
Möjligheterna till en förnyad Alliansgemenskap i rikspolitiken är i nuläget små. Utrymmet för liberal reformkraft är kraftigt begränsat och de alliansfärgade gemenskapsbanden är bara tunna trådar. Fast inte i Trosa – och inte heller i Oxelösund.
Det är inte en slump att oppositionsrådet i Oxelösund, Dag Bergentoft (M), via sin Facebook skickar budskapet att i kuststaden håller Alliansen ihop. Illustrerat med en bild av ett Femöreudd hårt hamrat av vind och våg. Alliansen har aldrig styrt i Oxelösund, det har bara Socialdemokraterna gjort. Numera med stöd av Vänsterpartiet och indirekt Miljöpartiet. Men gemenskap i opposition är inte alltid given heller. Alliansen i Oxelösund har inte utstått det eldprov som det är att ta över och hantera makten, men om gemenskapen skulle spricka minskar de möjligheterna.
Det rutinerade kommunalrådet i Trosa, Daniel Portnoff (M), missade inte heller chansen nyligen att via Facebook markera att i Trosa kommun kommer Moderaterna att ”söka fortsatt förtroende tillsammans med C, L och KD. I riksdagsvalet blir det av uppenbara skäl annorlunda.” Illustrerat med en utklippt rubrik om att Centerledaren är ”redo att kliva in i regering med S”. En lokal gemenskapsmarkör – fast med höjd armbåge, kan man säga.
Allians för Trosa kommun har som samarbete fungerat väl sedan före valet 2006 och som helhet har samarbetet varit till nytta för kommuninvånarna. Att i dessa tider ha styrt med samma partier sedan 2006 är ovanligt. Det gäller att vårda den funktionella gemenskapen som formats, att inget parti känner sig inbjudet med armbågen.
Vänskapsband som var närmast självklara inför 2010 och 2014, i viss mån även 2018, ställs inför andra prövningar i nästa val. Vänstergemenskapen de rödgröna är inte heller någon given enhet. Mycket är rörligt.
Kartan över kommunstyrena i Sörmland visar hur 2006 års mer fasta blockgränser har övergått i något annat. I Gnesta, Katrineholm och Strängnäs styr socialdemokrater med moderater. I Region Sörmland är det socialdemokrater och centerpartister i sällskap med Vård för pengarna. I Nyköping finns makten hos S, C och MP med V:s tysta medgivande. I Eskilstuna är det S, M och C som styr.
Kalla det kohandel, kalla det pragmatism. Sverigedemokraternas tillväxt är en tungt vägande faktor. Samförstånd som håller ytterkanterna borta är okonventionella, men gör ofta nytta.
Lokalt finns alltså möjligheter för samarbeten som inte går ihop i riksdagen. Mycket hänger på individuella partiföreträdare, historiska erfarenheter och olika gemenskapsband. Framför allt styr förstås hur väljarna har röstat. I slutänden är det valresultaten som avgör vilka samarbeten som är möjliga. Ska de lokala allianssamarbetena stå pall i det val som väntar, då måste partierna övertyga väljarna om hur värdefullt samarbetet är.