Grekland tar i nuläget inte emot asylansökningar vid gränsen till Turkiet. Häromdagen sköts en migrant till döds med gummikulor, avlossade vid en gränspassage. Turkiet släpper fram och Grekland håller stängt. EU-staternas syn på yttre gräns, samt hur asylrätten ska hanteras där, ställs just nu på sin spets.
Grekland har bett övriga EU-länder om hjälp att hantera situationen. Den hjälpen bör grekerna få.
EU-länderna är överens om att den yttre gränsen ska tydligt begränsa tillträdet till unionen. Den fria rörligheten finns bara inom unionen, inte vid dess yttre gränser. Med ett stort undantag: asylrätten – etablerad via internationella överenskommelser och hårda historiska erfarenheter av krig, förtryck och, i brist på ett bättre ord, ondska. Den rätten bör EU hålla på.
Att vara fattig, sjuk och utsatt är inte skäl nog att få komma in i EU. Vår medkänsla med det eländiga i andra delar av världen sträcker sig inte så långt – av praktiska och i viss mån egoistiska skäl. Så mycket av våra moderna västerländska samhällen bygger på villkorade system, med rättigheter och skyldigheter som medborgare eller skattebetalare med arbets- och uppehållstillstånd.
Den som drivs på flykt av krig eller katastrof, däremot, ska mötas som ett individuellt fall. Därför finns asylrätten, där stater har tagit på sig ett ansvar att skydda den som är i behov av det. Det kostar på att leva upp till, men det är rätt att moderna upplysta samhällen tar detta ansvar.
Det räcker med att titta på bilderna från gränsövergångarna för att förstå att det i folkskarorna inte är lätt att skilja flykting från enbart fattig och utsatt. Därför öppnas inte heller gränsbommarna. Det behöver kombineras med en vilja att lyssna till människors asylskäl.
Bördan kan inte läggas enbart på Grekland. Ansvaret måste fördelas på EU:s stater gemensamt. De länder som ser ett värde i att ha koll på vilka som passerar var, in i unionen. En hård yttre gräns är en av de grundläggande skyddsfunktioner som EU behöver för att motverka såväl organiserad brottslighet, terrorism och angränsande hot.
Turkarna har hållit flyktingar borta från EU:s gräns under flera år. Detta i utbyte mot sex miljarder euro och att EU blundat för den grovt auktoritära och antidemokratiska utvecklingen under Erdogan-regimen. Att Turkiet nu lämnar sin del av avtalet beror på att Erdogan söker stöd och friare händer att agera i kriget i Syrien. En rå och hänsynslös kohandel, men ett led i det som redan är.
I det läge som har uppstått vore det kloka att få till en ordning med asylprövning direkt vid den turkiska gränsen. Till kostnader som fördelas på samtliga EU-stater. Den som inte bedöms som asylflykting nekas inträde. Den som har asylskäl bör släppas in. Helst med en fördelningsnyckel som slår fast i vilken EU-stat som den rättigheten erbjuds.
Så enkelt är det inte, EU-staterna är oense i grunden. Men EU:s statschefer kan inte ducka ansvaret, situationen måste hanteras. Risken är förstås att läget vid gränsen blir mer permanent och att de humanitära och sanitära förhållandena förvärras.
Hjälpen till Grekland kan se olika ut. EU måste samverka. Sverige skulle kunna erbjuda beprövad administrativ personal, med god erfarenhet av asylärenden. Det moderna västerländska samhället har inte bara geografiska gränser att styvnackat hålla på, utan även medmänskliga och humanitära sådana.