Runt femhundra människor dog av värmen, och en miljard marina djur rapporteras ha dött av temperaturerna som uppmättes till femtio grader (Omni, 8/7). För att ta reda på hur en klimatkatastrof kan upplevas av människorna som lever i den tog ledarsidan tillfället i akt att intervjua ett bekant ansikte. 

Pia Brinkschulte är 26 år och nyligen hemkommen från sina universitetsstudier i Uppsala till stillahavskustbyn Sooke i Brittiska Columbia (BC).

Pia, hur är livet i Kanada med tanke på sommarens värmebölja?

– Vi hade den värsta värmeböljan på decennier under större delen av juni. Här i Sooke uppmättes cirka 36 grader, där vi normalt har mellan 15-20 grader. Den hetaste temperaturen, 47-48 grader uppmättes under tre dagar i Lytton BC. Den fjärde dagen bröt en enorm brand ut och nu är hela staden nedbränd. I BC är skogsbränder mycket vanliga och de bryter vanligtvis ut i augusti, medan så kallade ”eldkulor” (fireballs på engelska) oftast tänder till i mitten av juli. I år har vi haft eldkulor från och med juni och hundratals bränder som startade i samband med värmeböljan i juni. Vi hade flera hundra människor som dog på grund av värmen och bristen på ambulanser och vårdpersonal.

Hur uppfattar du allmänhetens reaktioner på bränderna?

– I BC är människorna rätt vana vid skogsbränder. I år förändrades dock det, då sjukvården inte var tillgänglig för personer som led av värmeslag. Ambulanserna tog över 5 minuter på sig att svara på nödlarm, vilket är väldigt ovanligt här. Många sjukhus hade inte tillräckligt med kapacitet. Många människor i BC kräver nu att chefen för distriktets akutsjukvård Darlene Mackinnon, inklusive sjukvårdare och vårdpersonal avgår.

Upplever du att de kanadensiska politikerna gör tillräckligt för att bekämpa klimatförändringarna?

– Jag anser att det inte finns något som heter ”att man gör tillräckligt”, det kan alltid göras mer. Kanada är det näst största landet i världen som spänner över fem tidszoner. Kanada täcker många geografiska områden med flera olika klimat. Den kanadensiska regeringen har som mål att landet ska vara koldioxidneutralt år 2050 och regeringen har undertecknat stora internationella avtal som Parisavtalet. Det finns exempelvis en plan om att reformera landets engångsplaster. Ännu mer kan dock göras när det gäller plastförpackningar i livsmedelsbutiker, liksom att skapa fler incitament för att fler ska köra elfordon, men generellt behövs det mer folkbildning.

Vilka är dina förväntningar på klimatförändringarna i Kanada i framtiden? Fruktar du att det kommer att påverka ditt liv?

– Klimatförändringar påverkar oss alla nu. I Kanada hoppas jag på mer utbildning till allmänheten. Under de närmsta fem åren hoppas jag på en avsevärd minskning av plastprodukter, såsom påsar, förpackningar och behållare. Ja, det är små förändringar, men varje litet steg hjälper. Som land hoppas jag att den federala regeringen kan ta fram mer politik som fokuserar på de närmsta tio till trettio åren. Men faktum är att en stor del av Kanadas intäkter kommer från Albertas oljesand, gruvdrift i Manitoba och Keystone-pipelineprojektet mot USA.