Tvååriga Amanda stod mellan två valbås när mamma och pappa röstade i den svenska folkomröstningen. I dag är hon 32 år.
För tre decennier sedan röstade en majoritet av svenskarna ja till ett EU-medlemskap. Det var jämnt men tydligt.
Nyköpingsbor, oxelösundare och Trosabor var överens om att detta var rätt väg att gå. Över hälften av väljarna sade ja. Trosas väljarkår var den mest EU-entusiastiska. I Gnesta däremot var det bara drygt 48 procent röstade för.
Valrörelsen under hösten 1994 präglades av en segdragen debatt där förespråkare målade upp drömscenarier för EU:s utveckling. Motståndarsidan skulle såklart inte vara sämre och drog till med osanningar som att EU:s långsiktiga mål var massarbetslöshet och kärnvapen.
Den skeptiska synen på unionen hade dock rötter som sträckte sig decennier tillbaka. I ”Mitt hemland: Ett utanförskapsområde” kan läsaren ta del av Per Wirténs skildringar av svenskarnas komplicerade relation till Europa som politiskt projekt. Under efterkrigstiden bar de fyra ”k-orden” – karteller, kapitalism, konservatism och katolicism – historiska spår som väckte tveksamhet och till och med en rädsla för att närma sig främmande européer.
När riksdagspartierna så småningom ställde sig bakom ett EU-medlemskap var stödet spritt över hela det politiska fältet. Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet gav tummen upp – även om S, KD och C var splittrade i frågan.
Trettio år senare har det skett ett enormt skifte i opinionen. Centerpartiets väljare, som egentligen var motståndare till ett EU-medlemskap, har gjort en helomvändning och hör idag till den mest EU-positiva väljargruppen (SOM, 2022). Likt väljarkåren i stort har C-väljarna insett att medlemskapet har varit en framgångssaga.
Sveriges ekonomi har vuxit kraftigt sedan inträdet, som inte bara har lett till en tullfri inre marknad för varor och tjänster. Det har också öppnat ännu fler dörrar för ekonomisk tillväxt. Det är svårt att föreställa sig hur en rad svenska exportsuccéer eller hur synen på internationell rörlighet skulle se ut i dag om resultatet blivit ett annat den 13 november 1994. En stor del av dagens unga ser möjligheterna att prova på att bo och arbeta i andra europeiska länder som något självklart. Att studera i Barcelona, arbeta i Wien eller resa fritt till Warszawa kräver inte längre mycket mer än en biljett.
Ja till Europa, till jobben, till gemenskapen och till de nya friheterna. Det firades rejält när beskedet kom.
EU-medlemskapet har också gett Sverige en tydligare röst i världen. I frågor som rör miljöarbete och frihandel har Sverige varit pådrivande och kunnat påverka utformningen av lösningar på globala problem. Samtidigt har unionens utveckling haft svagheter. Långtgående regleringar och till synes onödigt komplicerade processer har varit två återkommande kritiska punkter från ett svenskt perspektiv. I många fall ligger det en viss sanning i kritiken.
Att försöka utforma en perfekt union – med röster från flera hundra miljoner medborgare – är lättare sagt än gjort. Men att stå utanför och vara maktlös i ett Europa Sverige är beroende av, är inget alternativ.