Det finns goda ambitioner, bildande och lärande, i tanken med att ett land bör ha med en litteraturkanon. En lista med väsentliga skönlitterära böcker och författare som har bidragit till den helhet som dagens samhälle utgör, skulle kunna vara ett vettigt fördjupningsverktyg att erbjuda uppväxande generationer.
Fast så enkelt är det inte.
Låt oss titta på den senaste tidens händelser i Ungern. Landets förändringar i sin litteraturkanon väcker debatt. Förändringarna ger ett intryck av att antisemitismen stärkt sin position, svept under en stornationalistisk mantel.
En av landets mest kända författare – Imre Kertesz (1929-2016), ungrare och jude, har plockats bort ur landets litteraturkanon. Till förmån för ett par författare som under en stornationalistisk mantel kan kopplas till såväl antisemitism som pro-nazism.
Därmed ställdes frågan på sin spets. Det blev viktigare för den ungerska regimen att lyfta författare kopplade till den inhemska fascismen Pilkorsarnas historia, än att ha kvar Ungerns första nobelpristagare i litteratur och boken om en 14-årig pojke från Budapest under Förintelsens år, Mannen utan öde.
Inom den ungerska nationalismens sfär har Kertesz ingalunda varit älskad av alla. Tvärtom ”förekom det många antisemitiska anspelningar i den ungerska pressen när han belönades. Man klagade på att när den Svenska Akademien äntligen upptäckte den ungerska litteraturens storhet så var det inte en ungrare som fick priset utan en jude”, skriver Svante Weyler i DN (25/2).
Det officiella svaret är att anklagelserna om att antisemitism är nonsens. De kontroversiella författare som lyfts in i stället. har valts för att spegla den tid av "nationell tragedi" som det tidiga 1900-talets söndring av det Ungern som var. I freden efter första världskriget och med Kejsardömet Österrike-Ungerns kollaps, hamnade stora områden med ungersktalande i grannländer som dagens Rumänien och Slovakien.
50 år av kommunistiskt förtryck ska också ses som en del av debatten om historieskrivningen. Sådant som inte fick nämnas då, blir viktigt att lyfta extra i dag. Den ungerska regeringens talesperson underströk också att det är obligatoriskt att Förintelsen ska undervisas om i skolorna samt att den ungerska regimen har mycket goda relationer med staten Israel. Detta är det inget fel på, men utesluter tyvärr inte att antisemitiska krafter får genomslag på annat håll. Inte minst när dylika stämningar är inbäddade i en sårad nationalism och svåra historiska erfarenheter.
Låt oss konstatera att det här med nationell kanon inte alltid är så kanon. Idén går inte att bejaka utan långtgående reservationer.
Precis som Ungern har Sverige sin historia. Skönlitteraturens mångfald sett över tid och form, kan erbjuda uppväxande generationer insikt och kunskap om det som var och det som blev. Där Olof von Dalins Sagan om hästen samsas med Carl Jonas Love Almqvists Det går an, med bidrag av Moa Martinson, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Katarina Taikon och Jonas Gardell.
Det är ingalunda svårt att börja lista viktiga, givande och värdefulla skönlitterära verk på svenska från då såväl som nu. Det svåra är att skarpt och definitivt avgränsa detta utan hamna i trångmål. Friheten att välja olika och därigenom nyansera är inte så dum att ha.