Det verkar ha gått fort på slutet. Vid lunchtid på fredagen hoppade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni av sitt uppdrag. In i stället kom partiets förste vice ordförande Johan Pehrson. Det var inte så Sabuni hade tänkt sig att sluta och garanterat inte heller så som Pehrson hade velat börja. Likväl är det så det blev.
Ett desperat drag i en desperat situation inom ett disparat parlamentariskt läge.
Varför är inte så svårt att svara på. Liberalernas kris har pågått länge. Avståndet uppåt till fyraprocentsspärren är fortfarande stort, fem månader före valet. Trots att partiet har manövrerat för att få Moderaterna och Kristdemokraterna på sin sida, har L fått Sverigedemokraterna på köpet, ett parti som uttalat ser sig som anti-liberala.
Därtill har Nyamko Sabuni varit en svagare partiledare än förväntat, och framför allt var hon en svagare budskapsförmedlare än vad partiet behövde. Liberalerna gick från Jan Björklunds rappa repliker till Sabunis svada, där mycket blev luddigt, annat missförstått och ibland bara var ogenomtänkt. Den senaste incidenten – partiets egen film där Sabuni talar om att fly landet om ryssen kommer – satte punkt.
Nya partiledaren Johan Pehrson fick därför börja med att intyga att han hade gjort lumpen i 15 månader och tänker sig att stanna och slåss. Det var en situation som Liberalerna aldrig borde ha försatt sig i.
Borgerligheten inom Alliansen är sprucken itu. SD står i farstun hos Moderaterna och Kristdemokraterna. Socialdemokraterna regerar ensamt, med acceptans av Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta är följden av svåra vägval för Centerpartiet, men ännu svårare för Liberalerna.
Centerpartiet kunde ta upp trådar från Bondeförbundets samregerande med Socialdemokraterna på 1950-talet, samt krisuppgörelsen på 1990-talet och finna lite balans. För Liberalerna började det i stället svaja alltmer. Björklunds januariavtal åkte i soporna och Sabuni vände sig till en M-vänlig borgerlighet. Det var hennes uppdrag – och det gick allt annat än bra. Hoppet om moderata stödröster, främst i städerna, fick iskalla svar i opinionsmätningarna.
Kanske är det så enkelt att det nu inte kan bli värre för Liberalerna. Efterträdaren Johan Pehrson har ett nästintill omöjligt uppdrag. Men han är en tydligare budskapsbärare och kan säkert få bättre personliga förtroendesiffror än sin företrädare. Det grundläggande dilemmat är detsamma: Hur ska Liberalerna verka för det liberala i sällskap med ett uttalat anti-liberalt parti? Läget för L är till och med svårare än det är för Centerpartiet att behöva acceptera Vänsterpartiet som ett parlamentariskt stöd.
Historiskt har det varit så att om Sverige ska få en stark borgerlig regering – med de värderingar som brukar ingå – då går det inte utan Centerpartiet/Bondeförbundet. Att försöka sälja in en "borgerlig" regering utan C men med SD-stöd, det är något annat. Det förklarar varför Liberalerna har det så svårt. Det känns inte rätt.