Att bygga upp igen efter en kris kostar. Det vi på rak arm kan säga att näringslivets börda under pandemin har varit stor, på många håll. Många små lokala företag och företagare har fått ta hårda ekonomiska smällar, i takt med de begränsningsregler och allmänna råd som kraftigt påverkat kundrörelser och handlingsfrihet.
Något liknande kan sägas om kultur- och föreningslivets aktörer, det har varit en tunn marknad att leva på när evenemang och publikdragande möten har skalats ned eller flyttats till nätet. Stöd- och stimulansåtgärder med skattemedel kan därför bara fasas ut, inte slopas rakt av. Krisens skadeverkningar försvinner inte över en natt.
Analyserna av hur samhället var rustat att hantera en svår pandemi kommer att visa på tydliga behov av att förstärka och förnya den civila beredskapen, såväl lokalt, regionalt som nationellt. Allt från lagerhållning och vårdkapacitet till organisation och styrprocesser kommer att behöva ses över. Sjukvården i regionerna har en så kallad vårdskuld att beta av. Insatser som har skjutits på framtiden och nedprioriterats till förmån för akut vård under pandemin, behöver genomföras. Kommuner och andra aktörer kommer att ha investeringsbehov och vissa kostnadsökningar för att täcka sårbarheter och svagheter inom äldrevården. Allt kostar.
En återgång till mer normala utgiftsposter för statens del – och skattebetalarnas plånböcker – kommer att ta sin tid. Många höjda utgiftsnivåer på grund av krisen riskerar att bli det nya normala. Åtstramning är nyttigt, men allt annat än smärtfritt.
Det är lätt att fastna i tron att kristilldelningens pengaregn och underskottsdrift är visar att offentliga verksamheter egentligen borde drivas med ett högre skattetryck och tunnare plånböcker för skattebetalarna. I stället för att behöva hushålla med resurserna och noga, noga välja vilka utgifter som verkligen krävs.
I spåren av krisbekämpningen lär naturligtvis ropen från vänsterhåll följa, krav att dra på, inte dra ned. Att låta offentlig sektor ta ett betydligt större utrymme i svensk ekonomi än före krisen. Från S-tankesmedjan Tiden kommer exempelvis rop på mer, fler och högre skatter.
Insikten om att mer resurser inte nödvändigtvis ger motsvarande mängd högre kvalitet, är därför guld värd. För partier som Centerpartiet och Liberalerna gäller det i januariavtalets anda att stå upp för att hushålla med offentliga utgifter när akuta räddningspaket och särskilda regler för socialförsäkringar inte längre står på agendan.
Vad lär vi oss av den här krisen? Om tillväxten går i stå kommer läget inte att vara muntert för den som vill ta ansvar framöver. Det kommer att kräva en rejäl ryggrad och ett mod att välja rätt och välja bort. Att med tillväxt skapa ett ekonomiskt utrymme också för statens del. Vardagskostnader och samhällsproblem – vid sidan av pandemin – tar inte paus. Rejäla resurser kommer att krävas för att motverka brottslighet och otrygghet, att skapa bättre skola, starkare försvar, levande landsbygd och en mer funktionell arbetsmarknad. Utan att tumma på överskottsmål och kostnadseffektivitet.
Det är lätt att glömma bort att statskassans styrka i pandemikrisens stund byggde på många och långa år av gnetande, sparande och minskande av statsskuld under större delen av 2000-talet. Skyddsvallar, som förre finansminister Anders Borg (M) brukade tala om, är bra att ha när krisen står för dörren. De tar tid att bygga, och motverkar lättsinne.
Kristidsutgifterna är undantaget från vardagen. De visar på värdet av att regelmässigt vara återhållsam med skattemedel och prioritera hårt. Även i den tid som väntar. Snart, 2022, stundar en ny valrörelse. Hur många partier kommer att kunna hålla huvudet kallt när makten står på spel? Frestelsen blir stor att falla för det populistiskt lättsålda.
Del 6. Det här är sjätte och sista delen i ledarsidans jul- och nyårsserie, Samhället efter pandemin. Tidigare delar publicerades 28/12, 29/12, 31/12 och 7/1.
Olof Jonmyren är politisk redaktör för SN:s ledarsida.