Kriser testar det vi håller som allra mest kärt. Kriser utmanar, på gott och ont, de relationer vi tidigare tagit för givna. Coronakrisen stöter och blöter våra viktigaste samarbeten till den yttersta gränsen. Det är i pandemins spår som gränser stängts och relationer försämrats, framförallt i Norden som ofta kännetecknas som en region av orubblig integration.
När viruset kom till Europa tog det inte lång tid innan gränser stängdes inom den Europeiska unionen. Den fria rörligheten – den frihet som få sällan ifrågasatt – förbjöds med hänvisning till smittspridningen. Varje europeiskt land valde sin egen väg, inte minst i Norden där länderna tog till sig olika strategier och gärna i kontrast till varandra.
Gränser som annars knappt sågs som gränser stängdes och har sedan pandemins utbrott öppnats och stängts och öppnats igen. I lördags stängde Danmark återigen gränsen för Skåne län, men även Norrbotten, Sörmland och Västra Götaland. Det går givetvis att fundera både en och två gånger på vad de selektiva inreseförbuden ska göra för nytta i praktiken, förutom att skapa osämja och otydlighet i pandemins osäkra situation.
Oavsett vad man tycker om Sveriges coronastrategi finns det skäl till oro för hur Sveriges hantering utnyttjats som ett slagträ i debatten hos våra nordiska grannar (SvD 25/3). Gränserna har stängts samtidigt som Sverige målats ut som en oansvarig aktör, särskilt i Danmark där kritiken haglat mot Sverige och svenskarna.
Att kritisera svensk coronastrategi är inte fel i sig, tvärtom är debatten nödvändig. Det är dock godtyckligt att använda Sverige som ett avskräckande exempel när verkligheten är mer komplex än tidningsrubrikerna om Anders Tegnell. Det hjälper föga att måla ut Sveriges brist på ”lockdown” som naiv när Danmarks egen smittskyddsmyndighet inte ens förespråkade en nedstängning. Danmarks regering plockar kanske billiga poänger på hemmaplan genom att kritisera Sverige. På lång sikt skapar emellertid ogrundad kritik inte mer än försämrade förutsättningar för framtidens nordiska samarbeten. Ett samarbete som båda parter är lika beroende av.
Kriser kan hanteras på egen hand eller tillsammans. I coronakrisen har vi sett hur de nordiska staterna riktat fokus inåt istället för att gemensamt ta sig an utmaningarna. Det är ett illavarslande faktum att även det godaste samarbetet har sina begränsningar när det egentligen behövs som mest.
När kriser väl kommer är det hög tid att nyttja de samarbetskanaler som upprättats under normala förhållanden. Att det nordiska samförståndet övergått till ogrundad pajkastning är allt annat än den konstruktiva nivå vi annars förknippar med de nordiska relationerna. Erfarenheten av coronan bör väcka efterfrågan på en krisberedskap som sträcker sig längre än statsgränserna. Ett Norden utan robusta samarbetskanaler är ett svagare Norden som kommer stå sig ännu svagare när nästa kris väl kommer.