Den 1 juni trädde den nya lagstiftningen om hedersrelaterat våld i kraft. Fyra långa år tog det för regeringen att ro det i land, trots att riksdagen tillkännagav som sin mening att man ville införa en särskild brottsrubricering för hedersbrott redan 2018 och trots att en utredning legat på regeringens bord sedan oktober 2020. Först i april i år fick riksdagen äntligen rösta igenom den viktiga förslaget.
För två år sedan infördes den så kallade “lex Fadime”, då hedersmotiv infördes som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Vid alla typer av brott gäller alltså att straffet kan skärpas om gärningen har begåtts med syftet att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Samtidigt infördes även ett särskilt barnäktenskapsbrott.
Nu tas alltså ytterligare ett steg i rätt riktning för att bekämpa hedersvåldet. Den nya lagstiftningen tar sikte på flera brottsliga handlingar som begåtts under en längre tid och som utgjort led i en upprepad kränkning av offrets integritet. Ett syfte ska också ha varit att bevara eller återupprätta familjens heder. Denna kollektiva brottsrubricering påminner om utformningen av brottet grov kvinnofridskränkning.
När kvinnofridsbrottet lanserades år 1998 markerades ett attitydskifte. Mäns våld mot kvinnor gick från att vara en privat angelägenhet till att erkännas som ett samhällsproblem. Tidigare hade svårigheter funnits i att identifiera händelseförloppet vid enstaka våldshandlingar, eftersom våld i nära relation ofta utövas under en längre tid. Lagstiftningen var nu bättre anpassad för att fånga upp förtrycket. Det nya hedersbrottet fyller liknande funktion för personer som är utsatta inom ramen för en hederskontext.
Länge har dock uppdelningen av hedersvåld och mäns våld mot kvinnor motarbetats från vänsterhåll, på grund av en utbredd rädsla att spä på främlingsfientlighet. I flera offentliga utredningar från tidigt 2000-tal framhölls att det vore fel att peka ut och skapa ett “vi” och “dem”. När riksdagen debatterade hedersbrottet nu i april lyfte Vänsterpartiet återigen att lagstiftningen skulle vara diskriminerande och röstade ensamt emot förslaget. Samma kulturrelativistiska retorik har alltså förts i över tjugo år.
Hedersförtryck och våld i nära relation har flera beröringspunkter i vissa fall, men faktum är att det finns väsentliga artskillnader mellan de två. De två typerna av förtryck bör behandlas separat eftersom man annars inte kan beakta det hedersrelaterade våldets särpräglade karaktär och råda bot på grundproblemet. Att motarbeta detta, i syfte att till varje pris undvika att skapa ett ”vi och dem”, är endast att göra hedersutsatta personer en otjänst.
Det nya hedersbrottet är en efterlängtad vinst. Den utdragna processen att råda bot på hedersförtrycket har kunnat börja.