Det kallas näbbtrimning. Det innebär att näbben bränns eller strålas bort när kycklingen är en eller två dagar gammal. Proceduren är en följd av problem som uppstår med dålig djurhållning. Syftet är att förhindra att fåglarna börjar hacka på varandra, rycka fjädrar och det ska motverka kannibalism. Riskerna berör även kalkonuppfödning inom EU. 

I Sverige är näbbtrimning förbjudet. 

Det finns gott om ägg- och kycklingproducenter i Sörmland. Det är vettigt som konsument att handla sådant lokalt – och det är klokt att veta hur djuren har det. Sitter du på en restaurang i Oxelösund eller om du vandrar bland mathyllorna i en livsmedelsaffär i Gnesta, då är ursprungsmärkning av intresse. Som konsument har du makten att fråga om detta inte framgår.

När de skattefinansierade köken väljer eller upphandlar, då ska vi också kunna ha krav och förväntningar: Inga ägg eller annan mat från fågel i det offentligas måltider ska komma från leverantörer som bränner bort näbbar. Inte i skolmaten i Trosa, inte i äldrematen i Nyköping.

Så här borde det vara i hela unionen. 

På Upphandlingsmyndighetens sida finns ett tips om hur man kan ställa krav på att maten som köps in inte ska komma från näbbtrimmade fåglar. ”Produkter av ägg ska komma från djur vars näbb inte förändrats vid uppfödningen, t.ex. genom trimning. Kravet gäller även föräldragenerationen.”

Det finns andra länder med liknande förbud, men inom unionen är det inte lika för alla. Det borde det vara.

”Det är absurt att en lantbrukare i Belgien kan beställa en maskin på Amazon för 80 euro och sen börja kapa näbbarna på sina kycklingar”, skriver Europaparlamentarikern Emma Wiesner (C). Ja, men den som vill ändra på detta behöver gå via EU-politiken. 

Det är ett typexempel på hur vassare gemensamma regler, i stället för spretiga nationella, kan göra bred nytta. I första hand stärks den europeiska djurhållningen som helhet, men det tar också bort de konkurrensnackdelar som uppfödare och djurbönder drabbas av, när de inte skär bort grisknorrar eller bränner bort fågelnäbbar.

Därför krävs det också kunniga politiker i EU-parlamentet som enträget kan driva den här typen av frågor. Höga krav på djurhållningen är inte alltid populärt, framför allt är det inte lika prioriterat hos alla partigrupper. För en och annan vardagskonsument kanske det känns som en liten fråga, men för många som bryr sig om vad vi äter är det viktigt och värdefullt att veta. 

Det tar tid, kraft och uthållighet att förändra. Ibland når man bara nästan hela vägen fram. När unionen skulle sätta ned foten om långväga djurtransporter, då blev det inte maximalt de åtta timmar som Sverige redan har för djur som förs till slakt, det blev nio. 

Sensmoral: Vi behöver inte parlamentariker som håller näbben, utan folkvalda som skyddar den.