Tre regeringsföreträdare samt partiledaren för Sverigedemokraterna tillsätter utredningar om två kontroversiella förslag.
Det är ingen tvekan om att det finns ett brett folkligt stöd för hårda tag mot organiserad brottslighet. Ingen vill hantera vare sig vapenvåld, bedrägerier, stöldligor eller handel med tunga droger med silkesvantar. Frågan är i stället hur hårt statsmakten kan ta i, och vad som faktiskt ger effekt utifrån hårdheten.
Vårt land styrs i slutänden av lagar, inte av allmänt upprörda känslor. Våra fri- och rättigheter som medborgare är centrala i det demokratiska samhällets funktionssätt. Att fritt kunna resa, ha skydd för privatlivet och individuell rätt i mötet med statens makt, det är inget som någon av oss vill bli av med. Då måste vi också bejaka den rätten när det kommer till någon annan, någon vi inte känner.
De mer provokativa förslag som regeringen och Sverigedemokraterna nu har skickat till utredning, så kallade visitationszoner och anonyma vittnen, trampar över etablerade gränser. Men det är utredningar. Regeringar har krav och regler att respektera och rättigheter att värna när förslag ska bli lag.
Regeringspartierna, åtminstone, vet nog att de riskerar ha lovat för mycket sett till vad som går att leverera i form av integritetskränkande åtgärder som visitationszoner. Detsamma gäller att ta bort rätten att få veta vem som anklagar dig för vad – vilket blir fallet med anonyma vittnen. Det är samtidigt inte så att förslagen bygger på spelad upprördhet. De flesta av oss ser de problem som de fyra partierna tror sig kunna bekämpa.
Anonyma vittnen är ett uttryck för att den organiserade brottsligheten har hög skrämselfaktor. Den har ett våldskapital som staten inte förmår att garantera ett absolut skydd från. Kriminella kan skrämma till tystnad. Medborgarrätt och myndighetsmakt konkurreras ut med kriminalitetens stålar, nätverk och våldskapital. Det behövs starkt vittnesskydd samtidigt som den åtalade ges rätt att se vem som framför anklagelser om vad.
I andra änden finns den bärande frågan om staten alltid är god och alltid har rätt. Nej, det finns inga sådana garantier. Få medborgare drömmer om en polisstat. Vi är inte i närheten av detta, men den som petar i maktförhållandet i ett demokratiskt rättssamhälle, mellan stat och individ, måste hålla tungan rätt i mun. Det är inte bara att gå fram som balla killen, högljutt hojtande med bredbent attityd och spända muskler.
Statens maktutövning måste vara mer smart än brutal. Därför finns utöver det mer kontroversiella även förslag som handlar om annat. Sådant som bygger grund för det samhälle som blir. I det här fallet stärkta befogenheter för socialtjänsten, en ny lag om hur kommunerna ska arbeta brottsförebyggande.
Ingen vill ge kriminaliteten något gratisutrymme i vardagen. Men att exempelvis släppa kravet på brottsmisstanke är ingen småsak. Vad händer om staten pekar på vissa områden, där särskilda lagar gäller för alla som vistas där? Vad gör det med den som bor där och försörjer sig, utan att hänga med gängkriminella eller försörja sig via knarkhandel eller häleri? Vem stämplas som vad? Att riskera att bli kroppsvisiterad – utan brottsmisstanke – för att man är på väg hem, till en viss stadsdel – är det trygghet? Därför pratar regeringen redan nu om de möjliga zonerna som mycket kortvariga, eftersom risken för bakslag är uppenbar.
Hur något utformas är många gånger det avgörande för effekterna som följer. Utredningarna kan därför fungera som en kontrollpunkt för att motverka det ogenomtänkta och missriktade.