Ledare: Det tillfälliga är på väg att bli det permanenta

På måndagens presskonferens meddelade statsminister Magdalena Andersson (S) att nya restriktioner införs för att motverka smittspridning. Från och med i går, onsdag, gäller bland annat att restauranger ska tvingas stänga klockan 23 och sällskapen vid varje bord begränsas till åtta personer. Offentliga tillställningar får endast ha sittande publik. Vuxna uppmanas begränsa sina kontakter inomhus. Inom kort kommer dessutom det tillåtna antalet vid privata tillställningar att sänkas från 50 till 20 sittande personer. Den senaste tidens ökande smittspridning tros bero främst på omikron-variantens framfart.

I allmän verksamhet gäller generellt sett att statliga ingripanden, som utfärdande av myndighetsbeslut och diverse rättighetsbegränsningar, ska ha stöd i en proportionalitetsprincip. De medel som används får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Detta får göras endast på grund av det syfte som föranlett ingripanden från början.

Första gången regeringen införde restriktioner till följd av coronapandemin var i mars 2020. Då kom en allmän avrådan om utlandsresor samt ett förbud om offentliga tillställningar med fler än 50 personer. Kunskapen om viruset var låg och varken vaccin eller vaccinbevis fanns att tillgå. I januari 2021 infördes den tillfälliga så kallade pandemilagen. Den ger regeringen ytterligare befogenheter att vidta åtgärder i syfte att minska smittspridningen. Lagen skulle från början gälla till och med januari 2022, men förlängdes i november 2021 och är nu gällande till maj i år.

I dag vet vi mer än 2020. Vi vet exempelvis att Sverige inte haft någon överdödlighet sedan januari 2021. 82 procent av den svenska befolkningen har fått minst två doser av vaccinet. Vi vet också att den nya mutationen, omikron, endast ger mildare förkylningssymptom.

Det är högst anmärkningsvärt är att det dels trots en förändrad pandemisituation införs restriktioner, dels att regeringens motiv bakom åtgärderna inte redovisas ordentligt. Vilka avvägningar har gjorts för att införa en stängning av restauranger just klockan 23? Eller är det helt enkelt ett godtyckligt beslutsfattande?

Kritik mot restriktionernas utformning har gärna avfärdats med motiveringen att vi alla måste hjälpas åt för samhällets bästa, “att gå på nattklubb är ingen rättighet” och så vidare. Den som lagt sig i har kallats för hobbyepidemiolog. Debattsidor och nyanserande kritiska inlägg i sociala medier skvallrar om ett nödvändigt skifte i den allmänna debatten. 

Att reagera på och kritisera långtgående frihetsinskränkningar är varken själviskt eller naivt. Det är befogat, utifrån dagens pandemiläge. Även oppositionspartierna har vaknat till liv och riktat nödvändig kritik mot regeringens pandemihantering. 

“Ingenting är så permanent som ett temporärt regeringsprogram”, sa nationalekonomen Milton Friedman. Att uttalandet påminner om regeringens restriktionspolitik behöver man inte vara Nobelpristagare för att inse. Det räcker med att överblicka vår historik de senaste två åren av omfattande frihetsinskränkande åtgärder. Till en början framstod dessa ofta som välmotiverade, men i det läge som i dag råder kan det lika gärna vara ett sätt för regeringen att visa på så kallad handlingskraft. Pandemilagen och restriktionerna var uppenbarligen inte särskilt tillfälliga.