Det började med ett handslag mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna under den djupa inhemska krisens 1990-tal. Tanken var att en statsbudget skulle tas som en helhet av riksdagen, ett finanspolitiskt ramverk. Det skulle förenkla för minoritetsstyren, då var det samma sak som en socialdemokratisk enpartiregering. Det ramverket ställde sig så småningom de flesta partier bakom.

Men allt började rämna efter valet 2010, med en annan regering i minoritet, Alliansen. Socialdemokraterna som förlorat valet fick för sig att utgiftssidan inte alls var fredad. Först skars resurserna till regeringskansliet ned. Mot slutet av mandatperioden, efter Stefan Löfvens tillträde som S-ledare, kom den famösa situationen där de rödgröna tog stöd av Sverigedemokraterna för att stoppa höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt.

Det här har nu kommit tillbaka för att bita regeringen Löfven i baken vid flera tillfällen. Inledningen av 2020 präglades helt av hur Moderaterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna plockade bort utgiftsposter – främst C- och MP-märkta sådana – och förändrade statsbidrag till kommuner och regioner. 

Bara dagen efter regeringens budgetförslag för 2021 lades fram, fiskade Vänsterpartiet på nytt efter oppositionskollegorna. Nu för att det inte ska bli lägre kostnader för att anställa unga. Stoppas detta slår det också mot hårt prövade företag, exempelvis inom handeln och tjänstesektorn. SD tackade raskt ja, medan KD och M mumlade.

Så här kommer det att fortsätta. Vi är i ett läge där ett minoritetsregerande kräver ett majoritetsunderlag i varje budgetbehandling. Varje ny statsminister kommer annars att få känna hur svinhugg går igen, och igen.