När vi skålade in 2020 under föregående nyårsnatt var det troligen många som spådde en ökad digitalisering av samhället under det nya årtiondet. Det var emellertid troligtvis färre som trodde att digitalisering skulle rassla sig igenom 2020 på ett nästintill revolutionerade sätt. I mitten av december presenterade Internetstiftelsen sin årliga rapport ”Svenskarna och internet”. Det är framförallt Sveriges äldre som fått uppleva en ”chockdigitalisering”, vilket till största del beror på pandemin.
Om internetanvändning tidigare inte var ett krav har det kommit att bli det i dag. Många äldre har suttit isolerade under året och har därmed antingen behövt förlita sig på släktingar eller internet för att kunna få hem mat, mediciner och göra andra inköp som annars kunde hanteras på egen hand. Internetanvändandet har även gjort att de äldre internetanvändarna känt sig mer sociala av den ökade skärmtiden, såväl som att de överlag är positivt inställda till digitaliseringen.
För ett år sedan var det många debattörer – inklusive undertecknad – som menade att den ökade skärmtiden skulle göra oss mindre sociala i det verkliga livet. Den frågan har ironiskt nog ställts på sin spets i år, när vi inte ens har den fysiska träffen som ett alternativ. Coronapandemin har tvingat alla människor att stanna hemma, både för arbete och fritid. Livet sker i större utsträckning framför en skärm. Måhända inte för att vi vill, utan för att vi måste.
Viruset har påtvingat oss alla en skärmberoende vardag för att dels arbeta och dels för att hålla kontakt med vänner och familj. Skärmen har blivit lite av årets livlina, då videosamtal, chatt och sociala medier har möjliggjort social kontakt, trots den sociala distansen i verkliga livet. Det ”riktiga” livet har fått sättas på paus, till förmån för en virtuell motsvarighet. Det gångna året har bestått av allt från mer positiva evenemang som digitala ”after-work” till de mer dystra varianterna som livesända begravningar.
Vissa aspekter av livet har utan problem kunnat skötas på internet, utan att det för den delen smärtar eller tar udden av det. Mycket av det vanliga kontorsarbetet har kunnat ske relativt smärtfritt på distans med digitala hjälpmedel.
Digitaliseringen och distanseringen har dock understrukit vilka delar av livet som vi absolut inte vill digitalisera. Det har inte minst blivit kännbart nu under jul- och nyårshelgerna, då äldre släktingar tvingas sitta isolerade från barn och barnbarn. Att fira jul över videolänk är visserligen bättre än ingenting, men allt annat än den verklighet och närhet som vi önskar oss.
De efterlängtade och välbehövliga vaccinen mot covid-19 kommer under 2021. Vaccineringen kommer onekligen vara tids- och tålamodskrävande. Bara för att 2020 tar slut betyder det inte att pandemin är över, än. Under 2021 kommer förhoppningsvis vaccineringsinsatserna leda till den ljusning världen behöver, men digitaliseringen kommer att bestå.
När vi väl kan börja umgås fysiskt igen då kommer vi kanske se en minskning av chattid, men den del av digitaliseringen som har varit nödvändig och nyttig, inom exempelvis arbetslivet, kommer vara här för att stanna. 2020 har visat både på digitaliseringens möjligheter och begränsningar. Det är med 2020 i bagaget som vi vet mer om oss själva och vad vi vill ha framöver i både det verkliga och virtuella livet.
Del 2. Det här är andra delen i ledarsidans jul- och nyårsserie, Samhället efter pandemin. Del 1 publicerades den 28/12.
Linnea Hylén medverkar regelbundet med ledartexter i SN.