Diktaturen gör flyktingar till "hybridvapen" mot EU

Ett knappt år har gått sedan presidentvalet i Belarus. Valrörelsen var livad och kantades av flera upplopp när befolkningen reste sig mot den auktoritära diktaturen. Sedan dess har president Aleksandr Lukasjenko gjort allt i sin makt för att tysta både inhemsk och utländsk opposition.
 

De senaste offren för Belarus aggressiva påtryckningar är grannländerna Litauen, Lettland och Polen. De tre länderna har gemensamt gått ut och anklagat Belarus för så kallad "hybridkrigföring". Medlet för påtryckningarna är av ett annorlunda slag – flyktingar. Flera tusental flyktingar har under året illegalt korsat gränsen mellan Belarus och de europeiska grannländerna. Det är många fler än vad som vanligen tar sig över gränsen till respektive land.

I exempelvis Litauen har hittills drygt 4 000 flyktingar tagit sig in i landet under 2021. Under 2020 var det endast 81 flyktingar som gick över gränsen från Belarus (Euronews 11/8). Det är en dramatisk ökning som inte verkar ha någon naturlig förklaring. President Lukasjenko har tidigare under sommaren hotat om vedergällning mot EU:s sanktioner. Den auktoritära ledarens hot bestod då av att släppa på gränskontrollen för papperslösa migranter. I praktiken skulle Belarus öppna upp för flyktingar att resa till landet för att ta sig över gränsen till EU. Det har nu blivit verklighet, även om presidenten nekar till att så skulle vara fallet.
 

Att auktoritära stater kallblodigt utnyttjar flyktingar som en form av "vapen" är tyvärr ingen nyhet. Liknande hot har tidigare riktats mot EU, senast 2016, men då från den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Bryssel valde då att sluta ett kontroversiellt gränskontrollsavtal med Turkiet som skulle stoppa flyktvägarna till Grekland (Politico 6/4). För sex miljarder euro fick Bryssel sin vilja igenom och Erdogans maktposition förstärktes ytterligare på kuppen.

Ett liknande gränskontrollsavtal med Belarus är mycket osannolikt, men Turkiet- och Belarusexemplet illustrerar hur dagens diktatorer utnyttjar okonventionella medel i konflikten mot väst. Belarus, Turkiet och för den delen Ryssland, gör allt vad de kan för att stävja Bryssel och förhindra att de inför sanktioner mot dem. För att värja sig från skadliga sanktioner väljer autokraterna att rikta spjutspetsen mot EU:s svagaste punkt, migrationen, vilket är den fråga som är mest känslig och kontroversiell inom unionen.
 

Det enklaste försvaret mot denna typ av "krigföring" hade givetvis varit att EU gemensamt tar sig an migrationsfrågorna en gång för alla. Olösta och konfliktfyllda frågor utgör perfekt stoff för diktaturerna att utnyttja i illvilliga syften. Tyvärr kommer användandet av "hybrida" och icke-militära medel bara bli vanligare från Europas auktoritära grannländer. Det är av högsta vikt att Bryssel tar höjd för de samtida hybridhoten från dess odemokratiska grannar.