Vårt samhälle förändras av en växande tillgång till digitala kommunikationer. Ett åka till jobbet-liv kan i allt högre grad ersättas av en jobba där det passar-vardag. En del av detta har vi redan sett – och noterat. Men nu prövas dessa teser på allvar som ett led i arbetet mot den pågående pandemin: inom skola, näringsliv och olika myndigheter.
En bred flora av arbetsuppgifter inom tjänstemannasektorn utförs i dessa tider via datorer, på avstånd. I går kom beskedet att all undervisning från gymnasieskolan och uppåt framöver inte bör ske annat än på distans. Regering och myndigheter har behövt jobba fram en plan för hur detta ska kunna hanteras och fungera – formellt såväl som praktiskt, innan kravet blev skarpt.
Förhoppningsvis ger detta också långsiktiga lärdomar om vad som är möjligt, innan grundskolan möter samma krav. Även grundskolorna lär stängas i närtid – om inte smittspridningen kraftigt minskar. Det tar några dagar till, i väntan på ny expresslagstiftning. Signalerna från utbildningsminister Anna Ekström (S) var på tisdagens presskonferens tydliga nog.
Vi ser även de givna begränsningarna av distanssamhället i ett ack så tydligt ljus. Vissa jobb kan ju bara utföras på plats. Många är samhällsviktiga. Det handlar om sjukvården – där personalen onekligen behöver skyddas från smittan lika mycket som patienterna. Det handlar om omsorgen i ett bredare perspektiv. Förskolor för barn vars föräldrar inte kan jobba hemifrån ens i en kris, är ett exempel och äldreboenden med personal ett annat. Polis och räddningstjänst kan inte skickas hem i karantän. Inom det privata näringslivet finns ytterligare nyckeljobb, inom livsmedelsförsörjningen till exempel.
Det robusta samhällsbygget måste ha digitala såväl som fysiska ben att stå på.