Döda myterna om den svenska ojämlikheten

Viljan att jämföra sig med andra är djupt mänsklig.

Ledare 26 juli 2021 21:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Att betrakta sina grannar och muttra för att de köpt en finare bil är ett fenomen har varit en konstant del av vår existens. "Du ska inte ha begär till din nästas hus" lyder ett av Bibelns tio budord. Med sociala mediers intåg har det bara blivit än mer påtagligt: vi matas med perfekta bilder av andras liv och det blir svårt att inte jämföra det med vår egen tillvaro och känna frustration.

 

Känslan av orättvis fördelning har också en politisk dimension, i frågan om huruvida Sverige har blivit ett mer ojämlikt land, och om det är den rika överklassen som är problemet i den ekvationen. En rad författare och debattörer marknadsför berättelsen om att Sverige är ett land som glider isär. Det har även gett avtryck i form av två utredningar, Jämlikhetskommissionen 2020 och Långtidsutredningen 2019.

 

Därför är det intressant att ta del av de två nationalekonomerna Anders Björklund och Daniel Waldenström och deras rapport och artikel i DN (7/6) där de systematiskt går igenom ett stort antal påståenden om det ojämlika svenska samhället och huruvida dessa verkligen stämmer. Sammanfattat kan man konstatera att det svåraste med att beräkna förmögenhet och inkomster i Sverige idag, jämfört med för 40-50 år sedan och jämfört med andra länder, är det faktum att det finns så lite bra data. Alla länder mäter på olika sätt och än idag saknas det bra och heltäckande data över hur rika svenskarna egentligen är eller har varit. Man kan slänga sig med påståenden om hur mycket ojämlikheten skulle ha ökat eller inte sen 1980-talet, men sanningen är att vi helt enkelt inte vet särskilt mycket.

 

Det finns dock vissa saker vi kan säga, som att den vanlige svensken har högre välstånd idag jämfört med på 80-talet tack vare billigare varor och tjänster. Vi vet även att de stora förmögenhetsökningarna skett genom börsen, varav pensionssparandet är en del, och genom bostadsmarknaden.

 

De strukturella problemen med vår ojämlikhet ligger snarare i de låga inkomsterna än de högre. Och det är något som kan skapa social oro. Problemet är att vissa grupper helt stått utan möjlighet att få del av de välståndsökningar som skett. Vissa har inte kunnat äga sitt eget boende, spara ihop ett aktiekapital eller haft en tjänstepension. Det handlar exempelvis om långtidssjukskrivna, egenföretagare och asylinvandrare. Det senare är en grupp som det i sin tur varit ett aktivt politiskt beslut att öka i Sverige. Ett beslut som fortfarande kan vara moraliskt rätt, men som likväl får konsekvenser som många politiker inte varit beredda att tala klarspråk om.

 

Att ge sig på just skatt på höga löner kommer därför inte vara rätt metod för att göra Sverige mer jämlikt. Snarare är det en översyn av hela systemet och frågan om hur vi i så fall ska betrakta, och beskatta, kapitalinkomster som är relevant. Men viktigast är ändå att bekämpa fattigdom snarare än rikedom, även om den senare är enklare att göra politiska poänger på. Det görs i sin tur bäst genom att höja grundavdraget och ge fler svenskar förutsättningar att bli mer ekonomiskt självständiga, genom att man får behålla mer av sin lön. 


Ämnen du kan följa