Ingen lär väl ha undgått den nya plastpåseskatten. Över en valborgsnatt fördubblades priserna på plastbärkassar och fruktpåsar började på mänga ställen kosta 38 öre – varenda öre i skatt. Det kan låta som en bra miljöåtgärd. Det är det inte.
Tanken var god. ”Plastförorening och plastskräp är ett jättestort miljöproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastpåsar”, sade Miljöpartiets språkrör Per Bolund i en intervju med Expressen i höstas.
Han hade såklart helt rätt – nedskräpningen av plast hotar djur, natur och människor. Men få tror uppriktigt att just en skatt på svenska plastpåsar är någon lösning på sådana miljöproblem. Inte ens regeringen själv verkar annat än i intervjuer med journalister tro att skatt på plastpåsar är någon vidare miljöpolitik.
Konjunkturinstitutet, som är regeringens egen expertmyndighet, påpekade också just detta när plastpåseskatten var ute på remiss: ingenstans i regeringens promemoria beläggs att den skulle mildra problemen med nedskräpning eller mikroplaster i haven.
Tvärtemot vad regeringen eftersträvar lär resursanvändningen öka snarare än minska när plastpåsar, som i de flesta fall används som avfallspåsar och blir till el och värme i våra kraftvärmeverk, ersätts av kassar som är mer resurskrävande att framställa av papper och textil.
Kanske är det också därför regeringen tryckt på att kritikerna i själva verket borde beskylla någon annan för skatten. Inte heller det helt utan poäng. EU hade satt ett mål för hur mycket vi behövde minska förbrukningen av plastpåsar. Naturvårdsverket hade i sin tur räknat ut att en person i snitt förbrukade 114 kassar per år 2017 och 102 kassar 2018 – vilket var fler än de 90 kassar som EU:s delmål låg på för 2019.
Naturvårdsverkets kalkyler har legat till grund regeringens förslag och i kommunikation mejslats ut som ett huvudargument till varför en skatt på plastpåsar måste införas – dess ifrågasatta miljöresultat till trots.
Det var bara det att Naturvårdsverket hade räknat fel. 1 juni gjorde Naturvårdsverket en halvhjärtad pudel och släppte reviderade siffror. De nya siffrorna över förbrukningen visar på avsevärt lägre nivåer. Både under 2017 och 2018 låg Sverige på lägre förbrukning än EU-målet för 2019, då det förbrukade antalet plastkassar per person låg på 83 respektive 77 kassar. Under 2019 förbrukade svensken i genomsnitt 74 kassar.
Plastpåseskatten beslutades alltså om på felaktiga grunder. För att nå EU:s slutmål måste vi minska förbrukningen ytterligare till 40 kassar på person till 2025. Sedan 2017 har butiker behövt informera om plastpåsarnas negativa miljöpåverkan. Det verkar ha haft effekt, men man ska inte heller underskatta det attitydskifte som skett helt oberoende av politiska åtgärder
Vi är på god väg att nå EU:s mål helt utan plastpåseskatten och Naturvårdsverkets nya siffror avväpnar regeringen på dess sista halmstrå. Om skatten slopas kan miljöpolitiken i stället fokuseras till åtgärder som faktiskt gör skillnad.