Friskolor har precis som kommunala skolor ansvar för alla elever som väljer att gå där – oavsett studieförmåga och särskilda behov. Den kommunala skolan har dessutom skyldighet att ta emot alla som vill dit eller hamnar där.
Det är aldrig lätt för den elev som behöver extra stöd och särskilda resurser, det är aldrig lätt för den skola som ska försöka möta alla behov inom en tydligt begränsad kostnadsram. Den problematik som Malin Thunström, rektor på kommunala Långbergsskolan, nu lyfter fram tål att uppmärksammas: hur en frustrerad rektor på en friskola ringer för att indirekt fråga om en resurskrävande elev kan tas över av den kommunala skolan (SN 5/10).
Så ska det inte gå till. Det är därför som Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton är så tydlig i kritiken mot den friskola som verkar ha försökt undkomma ansvar.
Problembilden är nationell och svårbemästrad. Det är inte så enkelriktat att landets friskolor puttar resurskrävande elever till de kommunala. På sina håll finns det särskilda friskolor specialiserade sig på att ta emot elever med särskilda behov, ofta från de kommunala.
Alla elever ska kunna välja den skola som verkar passa dem bäst. Den elev som behöver extra stöd och särskild anpassning ska också få det. Så låter principerna. Praktiken är mer komplicerad. Ibland blir det så illa att eleven blir sittandes hemma och inte är i skolan. Detta har vi inte råd med, individuellt eller samhälleligt sett.
Långbergsrektorns reaktion illustrerar det svåra och det frustrerande. Den kommunala skolan har varken trollstavar eller oändliga resurser, men ofta ett stort ansvar att ta. Ingen elev, ingen skola har det enkelt när resursbehovet är omfattande. Det manar till åtgärder.
Skolor ska inte putta elever mellan varandra. Inom valfrihetssystemet måste vi få till en mer pricksäker resurstilldelning mellan skolorna. Det inkluderar hur individuella särskilda behov ska kostnadssättas, liksom det specifikt kommunala ansvaret att ta emot alla elever.