Den nu aktuella debatten om förändringar i arbetsmarknadslagstiftningen är ett uppträdande främst för andra. När både arbetsmarknadsministern och statsministern valde att skälla på sin egen utredare för att de utredda förändringarna inte håller den "grundläggande" balans som talas om, är det främst rökridåer.
Utredaren har gjort sitt jobb. Utredningen innehåller de delar som ingår i januariavtalet. Facken skäller och regeringen duckar. Argast är LO, som för egen del godkände januariavtalet redan vid nyåret 2019. Den tillträdande LO-ordföranden spelar till och med in lite amatörteater på nätet, där hon kastar Las-utredningen i papperskorgen.
Regeringen skrev under ett avtal, tillsatte en utredning som bekräftade innehållet i det avtalet. Statsministern och arbetsmarknadsministern gnäller om att avtalet är jobbigt att hålla. Det är jobbigt att betala ränta också. Men köper du makten förväntas du betala räkningen.
Det som avgör framtiden är hur regeringen faktiskt agerar. Väljer den att aktivt smita undan överenskommelsen, ja då har vi en regeringskris, en raskt sparkad statsminister och nya regeringsförhandlingar redan i höst eller i början av nästa år.
Det som inte talar för den utvecklingen är historien och anständigheten. Avtal gäller. De samarbeten som Socialdemokraterna och Centerpartiet har ingått genom åren har alla hedrats. Även när det har varit jobbigt för ena eller andra parten – eller båda för den delen.
Det ska mycket till innan Stefan Löfven bryter den ordningen. I så fall faller hela hans politiska strategi; att S ska kunna bilda regering med den liberala mitten. I slutänden är det ett val mellan att vara förhandlare eller falskspelare.