Socialdemokraterna regerar, baserat på ett okej från en majoritet i riksdagen. Men det är allt. Några breda överenskommelser som ger regeringen en given majoritet i budgetfrågor finns inte. Detta blev också tydligt när den ensamma S-regeringens förslag till vårändringsbudget lanserades. 

Det här är vad regeringen önskar sig, inte vad den får.

Fördelen med att få lägga budgetförslaget först – förutom ett omfattande underlag berett av även icke-partipolitiskt tillsatta statliga tjänstemän – är att alla andra partier behöver förhålla sig till detta. Det är inte samma sak som att lagt förslag vinner. 

Därför är också en av huvudpunkterna i finansminister Mikael Dambergs förslag en tillkrånglad höjning av vissa pensionärers pensioner, ett förslag som S bara har Vänsterpartiets stöd för. Eftersom det är ett V-krav i botten. Detta har fått välförtjänt kritik för att det stökar till pensionssystemet mer än nödvändigt. Bättre pensioner för fler behöver nås på smartare, långsiktigt hållbart sätt. Inte som valfläsk.

Om flera oppositionspartier går ihop om ett gemensamt förslag så faller S-budgeten. Precis som i höstas. Frågan är bara om exempelvis Moderaterna är sugna på att ta fram ännu en sådan budget, där Sverigedemokraterna försvagar tänkta moderata linjer inför valet. 

Varken Centerpartiet eller ens Miljöpartiet, som hoppade av regeringen i höstas, har någon direkt anledning att stötta Dambergs önskelista. Det kan finnas utrymme för köpslående hos Annie Lööf (C), men inte för fullt stöd. Turerna kring oppositionspartiernas motförslag – och även utrymmet för utskottsinitiativ lär bli mer avgörande än brukligt. Intressant nog kan detta ge ett ökat fokus på sakfrågor och inte bara politiskt spel om vem som tar vem.