När nationaldagen firades i Tystberga var det med solidariteten som tydligt förtecken, utöver allt det där som vi vanligen brukar se den 6 juni. Att glädjas åt det land vi har, med dess för- och nackdelar och samtidigt kunna sträcka ut en hand till andra, det är mycket välkommet i dessa tider.
Att vara stolt svensk behöver inte förknippas med att tycka illa om andra, att driva teser om hur den som inte är svensk är mindre värd eller helt enkelt sämre. Det senare är inte heller förenligt med de grundläggande värderingar som format det demokratiska, rättighetsburna moderna Sverige.
Den blågula anda som gavs uttryck åt i Tystberga är verkligen något svenskt med moderna ögon sett. Där finns ingen motsättning mellan att fira den egna samhällsgemenskapen och att låta hjärtat bulta för något långt bort från den egna farstubron. I detta får vi en inkluderande nationalism, en famn och inte en knytnäve.
Det pågår ett krig inte långt från Sverige. Det ukrainska folket tvingas gå över blodstänkta berg i stället för daggstänkta. Det är ett lidande som vi åtminstone kan lindra något med våra resurser. Även om fortfarande det är svårt att sätta ett permanent stopp för den ryska Putin-regimens övergrepp.
I slutänden gav nationaldagsfirandet i Tystberga nästan 17 000 kronor som gick till initiativet Skicka vidare till Ukraina, den hjälpinsats som har Tysbergaborna Kristina och Magnus Leivik som tydliga företrädare. De två utnämndes dagen till ära också till årets Tystbergabor. Hatten av!
Jag kan, du kan, vi kan – det hänger ihop. Att använda nationaldagen till att ge stöd till den som far illa, att signalera en vilja om göra andra gott i en ond tid, det är helt enkelt en god sak. Det är också en fin svensk sak.