Konstitutionsutskottet har riktat tydlig kritik mot justitieminister Morgan Johansson (S). Den är framförd i partipolitisk enighet. Johansson har stått för ett antal uttalanden ovärdiga en minister. Han är för ”glappkäftig”, för att citera Vänsterpartiets KU-ledamot Mia Sydow Mölleby.
Morgan Johansson är ett exempel på en minister som gärna gyttjebrottas i sociala medier. Där möter han förvisso andra riksdagsledamöter som mer än gärna sänker sig till samma låga nivå, inte minst från det största oppositionspartiet Moderaterna. Ett, bildligt talat, viftande med pickadoller likt en usel spaghetti-western må klassas som verbalt underhållningsvåld, men någon seriös grund att utöva uppdraget är det inte.
Låga angrepp och ovärdigt tjafs är förstås inget nytt, så var det även på Olof Palmes tid. Men den sammanlagt låga nivån är mer synlig än vad som tidigare har varit möjligt. Alltfler drar därför från höften, med skakig eller ingen träffbild alls.
”Snarare prioriteras den som balanserar precis på gränsen mellan det riktigt hårdragna och oseriösa, framför den som har den nyanserade ståndpunkten”, som den förre KD-ledaren Göran Hägglund formulerade det i DN nyligen.
Den misstroendeförklaring mot justitieministern som följde på KU-kritiken var även den oskickligt utförd, medvetet eller omedvetet så. Om Moderaterna – som gör anspråk på att leda tre andra partier i ett oppositionshörn med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – hade ett akut skäl att de facto peta justitieministern, hade den processen förankrats mer noggrant.
M hade då ansträngt sig betydligt mer för att få Centerpartiet eller Vänsterpartiet med på vagnen, innan det blev skarpt läge. Nu fick Sverigedemokraterna springa med budet och hävda att Johansson har låtit Sverige bli "ett gangsterland." Misstroendehotet infogades som del i valrörelsen.
Inget blev dock bättre eller rimligare av att statsminister Magdalena Andersson (S) i nästa stund villkorade regeringens existens med Johanssons ministerroll. Tagga ned. Fokusera. Genom att sätta Johanssons roll som villkor för hela regeringens existens, agerade Andersson som partiledare, inte statsminister. Det kortet kan inte dras fler gånger.
Om någon ska petas ur regeringen sett till vad som har levererats borde just Johansson ligga mest illa till. Det återkommande skjutvapenvåldet i gängkriminella miljöer – vågor av mord och mordförsök – är ett politiskt misslyckande, ett brutalt kapitel i svensk historia. Det som i veckan har uppdagats kring polisens svårigheter att leverera den utredningskvalitet som vore bra för Sverige, visar att ministern ofta har just bjudit på mer av svada än bot mot skada.
Men mandatperioden är snart slut.
Vi är i en allvarstyngd tid, så pass att valrörelsen har hamnat i skymundan. Högst på dagordningen står Sveriges medlemskap i Nato och den pågående processen för att förverkliga detta. Därför har vi inte råd med en inrikespolitisk cirkus.
Riksdagsvilden Amineh Kakabaveh kan förvisso använda sin vågmästarroll för att fälla Johansson, men sannolikheten är låg. Att bara byta ut en justitieminister, om denne saknar förtroende i riksdagen, skulle inte vara mycket till cirkus. Men att pressa fram en stökig regeringskris är en annan sak. Det krävs betydligt mer än en ack så glappkäftig minister för det.