Tiderna förändras. Något annat går inte att säga när Socialdemokraterna i Sörmlands politiskt sett rödaste fäste öppnar för samarbete även med Oxelösunds näst största parti, de blå Moderaterna (SN 9/8). Men det är också ännu en bekräftelse på att kommunpolitikens styrande konstellationer kan formas på fler sätt än vad som brukar vara fallet i riksdagen.

Alla sätt är bra utom de dåliga, och för Socialdemokraterna är det dåligt att förlora makten, för statsminister Magdalena Andersson (S) såväl som för kommunalrådet Catharina Fredriksson (S) i Oxelösund.  

Utspelet från Fredriksson (S) har ett flerbottnat syfte, indirekt gör det Moderaterna inte längre till huvudmotståndaren med stort H. Trots att oppositionsrådet Dag Bergentoft (M) har gått så långt för att just peta S från makten att Moderaterna prioriterade en öppning för samverkan med Sverigedemokraterna, vilket gjorde att Centerpartiet lämnade Allians-samarbetet. Bergentoft håller sig förstås kallsinnig till inviten från S, men Fredrikssons utspel kan också tolkas som att Vänsterpartiet inte är en helt given partner.

I det politiska landskapet i Sörmland, sett till kommunstyren, är äktenskap mellan Socialdemokraterna och Moderaterna numera allt annat än ovanligt. Det är redan så i Katrineholm, Gnesta och Strängnäs. I Eskilstuna ingår även Centerpartiet. S+M gäller alltså fler kommuner än de mer traditionella konstellationerna i länet har: Oxelösund (S+V), Flen (rödgrönt) och Trosa (Alliansen). Nyköping och Vingåker har andra breda mitten-styren.

Det är jämnt och ovisst i spelet om makten, till riksdag och region såväl som kommuner. Det ruskar om även i Oxelösund, som styrts av S sedan kommunen formades ur Nikolai landskommun 1950. Likväl lär en rödblå samverkan sitta riktigt, riktigt långt inne. Men det är inte längre ”när helvetet fryser till is” som gäller...